DagSandahl:
Kristus ellerHerodes?
NŒr Kyrkan mŒste vŠlja mellomsanningen och makten.
SKG Arbeidsdager i Bergen
31 maj 2002
Motbilden stŒr tydlig:
Kristus Šr sanningen. Han sŠger: Jag ŠrvŠgen, sanningen och livet. [1]Uppfattar ni ÓsanningÓ som nŒgot stabilt,nŒgot som inte kan ramla omkulltror jag ni har rŠtt - men sanningen Šr inte statisk utan hšr samman med vŠgen och livet. Eldstodenoch molnstoden fšljer folket som Šr pŒ vandring och den fasta klippan ger vatten. [2] HŠr finns dynamik. Sanning och efterfšljelse hšr samman.Men sanningen Šr inte subjektiv; det finns ingenting som egentligen Šr sant fšr mig och nŒgot annat somŠr sant fšr dig - fšr sŒdan Šr inteSanningen. Anden leder Kyrkan djupare in i den sanning som Šr avslšjad och gemensam och kanske sanningen pŒett nytt sŠtt men Anden leder intetill nya sanningar. Den sortens ÓsanningarÓ Šr oftast ideologier i tjŠnst Œt den samtida makten eller ett sŠtt att fšrŠdla de egnameningarna, ge dem en hšgre rang och vŠrdighet. Nu gŒr en viss sorts uppršrdhet att fšrstŒ: Den som sškersanningen kan bli irriterad šversina medkristna som inte fattar vad som borde vara klart fšr alla - men mer Šn sŒ kan det intebli. €r sanningen konstruktion blir det annorlunda. Den som dŒ hŠvdar en annan mening som sanning bliren ondskefull person, fšr det Šrju nŒgon som illvilligt konstruerar en elak sanning - mot mig. Att nŒgon skulle kunna fšretrŠdaSanningen - den uppenbarade - Šr ju en orimlighet. Kyrkans grundhŒllning Šrdock denna. Uppenbarad sanning.Sanningen i bestŠmd form. Sanningen stšrre Šn vŒra meningar - nŒgot att gŒ djupare in i. I Kyrkans gemenskapgranskas dŠrfšr alltidsanningsansprŒk av mŠnniskor som sšker sanningen med varandra.
Herodes har makten. Han Šr kung. DetŠr respektingivande och maktensattribut Šr imponerande. Eller har Herodes makten? €r han inte makthavare pŒ Roms villkor av skŠlet attalla makthavare Šr makthavare pŒnŒgons villkor. Inom bestŠmda ramar har de makt. Ramarna kan sŠttas uppifrŒn eller nerifrŒn; frŒn enkejsare eller frŒn ett parti ochen valmanskŒr. Men makt utšvas och kan locka mŠnniskor in i sin sfŠr. Den gamle kung Herodeshanterade makten sin tid ut. Sonen Herodes Antipas levnadsšde beskriver hur maktutšvningen sker pŒandras villkor. Han var hŠrskareinom romerska ramar och slutade sina dagar som deporterad i Lyon i Frankrike med brodern i samma belŠgenhetnŒgra mil bort. Det som var maktoch det som var maktens sanning visade sig vara konjunktur. KonjunkturervŠxlar. Hur stabil makten Šn kan te sig Šr den till sist brŠcklig.
Jag ska ange vad som Šr Šnnu ett underliggande tema i minframstŠllningen nŠr det gŠller Kyrkans val mellan sanning och makt: skillnaden mellanšverlevnadsstrategier och liv. DetŠr hŠr det egentliga valet stŒr. …verleva - det Šr att trygga sig vid det som tycks bestŒende, detinvanda och i fšrŠndringen alltid sŠkra position. Makten agerar sŒ. Det Šr som en šverlevnadsstrategi Lotshustru vŠnder sig, [3] Israels barn lŠngtar till Egyptenskšttgrytor [4] och Ananias och hans hustru Sapfeira tarundan en del av de pengar de ger bort. [5] …verlevnadsstrategin bŠr inte liv. Densom vill bevara sitt liv ska mista det - domen šver šverlevnadsstrategin tycks klar.
Livet verkar vara detsamma som nederlag.Det handlar om vetekornets lag,det som faller i jorden och dšr, utblottat pŒ makt. [6] Aposteln Paulus beskriver sjŠlvahŒllningen - att vara fattig men gšra mŒnga rika, att vara beršvad allt men Šgaallt. [7] Jag moraliserar inte ett šgonblick.Behovet av en šverlevnadsstrategi Šr fullkomligt begripligt dŠrfšr att det Šr fullkomligt mŠnskligt -men bara mŠnskligt och alltfšrmŠnskligt. FrŒgan Šr inte bara om Kyrkan kallas till nŒgot annat utan hur den kallelsen ser ut.
Kristus och Herodes stŒr stŠllda mot varandra. DŠr finns en tredje personatt fundera kring. Evangeliet berŠttar om Pilatus - fšretrŠdaren fšr denpolitiska nšdvŠndigheten. Han Šralternativet mellan sanning och makt, det dŠr makten inte nŠrmare behšver analyseras och sanningsfrŒgorunderordnas frŒgan om politisk lŠmplighet och just - nšdvŠndighet. Problemet gŒr bara att lšsa pŒ ett sŠtt, det Šr kanske ingen idealisk lšsningmen det Šr den lšsning som stŒr till buds. Politik utšvas sŒ. Som ett icke-val. Pilatus Šr en postmodernistisk ikon.
Pilatus Šr den ende romerskestŒthŒllare vars namn dagligennŠmns vŠrlden šver efter 2000 Œr.
Ingen annan romersk stŒthŒllares namn Šr allmŠnt kŠnt. Och dettadŠrfšr att stŒthŒllaren enfredagsmorgon dšmde en jude i en process dŠr den politiska nyttan fick gŒ fšre rŠtten.
Den folkliga gŒtan lyder: Vem Šr det somhar Guds ord framfšr sig, kungensord i sig och folkets ord kring sig men ŠndŒ inte vet vad som Šr rŠtt? Svaret Šr: Domaren.
Hans hustru minns vi som klok. Medan han satt pΠdomartribunen fick handetta bud
frŒn sin hustru: ÓDu skall inte ha med den dŠr rŠttfŠrdigemannen att gšra. Jag har haft mardršmmar i natt fšr hans skull. [8] NŠr kyrkofadern Origines (185-254)skriver en kommentar till Matteus evangelium tar han med traditionen att kvinnan, som fšrses mednamn - Claudia Porcla - blir kristen. Tanken Šr vacker och lockande men inte orimlig. Traditionmed stort T Šr dšda mŠnniskorslevande tankar medan tradition med litet t Šr levande mŠnniskors dšda tankar. Uppgiften Šr att fšrstŒ vadsom Šr vad! Det tycks mig som omvi hŠr skulle mšta en levande tanke, om inte annat. Pilatus var en modern administratšr, insiktsfull nŠrdet gŠllde att politiskt sŠkra sinexistens. NŠr han i april Œr 33 utsŠtts fšr brutala pŒtryckningar kan han bara falla undan. NŒgrakosmetiska gester infšr massan ochStora rŒdets makt kan han kosta pŒ sig: tvŠtta sina hŠnder och lŠmna ut den dšda kroppen till enhederlig begravning. Det Šr allt. Och det Šr modernt. Vi kŠnner igen det. Mellan makten och sanningenstŒr en hantlangare. NŠr Jesustalar till honom Šr han kanske mer tvetydig och spydig Šn vad fšrsamlingsprŠsterna brukar utlŠgga i sinapredikningar. Han har ingen maktom den inte gavs honom ovanifrŒn. [9] Menar Jesus att hans makt kommer frŒnGud eller kejsaren? Svaret Šr mšjligtvis att Jesus menar bŒda - som allvar och som ironi. Fšr Pilatus Šr enhantlangare Šven om han fšrsetts med maktinstrument och maktattribut.
Pilatus Šr den moderne. Vi kŠnner igen hans hŒllning. Fšr attsŠga det med professor Torgny Segerstedt: Vi tar inga risker eller utsŠtter ossfšr obehag. ÓVill nŒgon fšra etttal som snuddar vid sanningen, hyssjas han ner. Och sedan fram med tvŠttfatet, att vi fŒ švertyga allvŠrlden om att vi ingen del har i 'fšrlšpningen'.Ó [10] Pilatus Šr postmodern med sin replikÓvad Šr sanningÓ? [11] Det finns ingen absolut sanning, baraomstŠndigheter att hantera. NŠr de blir ohanterliga ŒterstŒr axelryckningen.
Nu till Herodes, mannen med makt. Han harmed egna blodiga hŠnder skaffatsig makt och han vŠrnar den - med lika blodiga hŠnder. Den som Šr hans medlšpare och aldrig hotar honom kanleva i den lyx som omger hans hov. Kung Herodes Šr en stor byggmŠstare medgod smak och sinne fšr kvalitet.Makten omger sig alltid med de vackra attributen. Hans begravning var anslŒende; i fšljet gick soldater bŒdefrŒn Gallien och Germanien. SŒdantimponerade. Jesus fick aldrig en sŒ fin begravningsprocession, kan jag misslyntkonstatera fšr att med bŠttre humšr inse att Herodes fortfarande Šr dšd medan Jesus uppstŒtt. DŒ ska jagvŠl vara generšs nŠr jag bedšmerden konungsliga begravningsprocessionens prakt och uttryck fšr makt. Jag undrar bara nŠr jag ska lŠra mig att se hur maktprakten dšljer en tomhet medanrikedomen kan mšta mig fšrklŠdd till enkelhet.
Kaj Munk beskrev kung Herodes i dendanska tidningen Politiken:Herodes Šr nietschean, sjŠlvdyrkare, ett barn av det 20:e Œrhundradet menlikvŠl evigt mŠnsklig, ett uttryck fšr det i mŠnniskan som kan sjŠlv och vill sjŠlv. [12]Han ser fšrstŒs till att i gšrligaste mŒnknyta de ideologiska apparaternatill sig - fšr makt utšvas osynligt som makt šver tankar och livsmšnster. Om Kyrkan vŠljermakten sŒ beror det pŒ att makten fšrst valt Kyrkan. Med det valet finns en avsikt - nŠmligen Makten sjŠlv,att sŠkra den. Valet Šr pŒ mŒngasŠtt omedvetet. Det handlar om att hantera nšdvŠndigheter och valen blir i detperspektivet nŠrmast sjŠlvklarheter. Det finns ett enda sŠtt att handla pŒ.
AlltsŒ till nŒgra samtidsillustrationer:
Det Šr mŒndagen den 4 februari 2002. JaglŠser tidningarna. I fšrrgŒr hšllsen minnesgudstjŠnst fšr Astrid Lindgren. Stiftets biskop var dŠr. Astrid var en vŠgvisare fšr mŠnniskans hopp ochlivslust, sa han i sitt tal. Hon brann fšr de utsatta och hon visade vŠg frŒn ensamhet till gemenskap, frŒn dšdtill liv. Annorlunda lŠt det nŠr Kyrkans Tidningringde kyrkokonstnŠren Eva SpŒngberg:
ÓNu har du ringt till en gammal kŠrringsom vŒgar sŠga vad hon tycker -precis som Astrid Lindgren. Och jag tycker det Šr ett fattigdomsbevis att hela Sverige nu dyrkar henne. Vihar redan en frŠlsare och det Šr inte Astrid Lindgren.
- Hon Šr en fantastisk konstnŠr och honska hyllas som kulturperson - i Emil kŠnner jag igen min egen barndom. DetŠr inte hennes fel att hon blivitupphov till en ny religion. Jag Šr sŠker pŒ att hon Šr salig hos Gud, men jag kan inte bli salig pŒhennes tro.Ó (KT 31 jan 2002)
Kunde biskopen ha sagt det Eva SpŒngbergsa? Svaret Šr sjŠlvfallet: nej.Han fick lŠgga sina ord sŒ att den civilreligion som gjort Astrid Lindgren till sin ikon inte utmanades.Han gjorde det mšjligtvis av egenšvertygelse, sŒg en anknytningsmšjlighet fšr det Šrende som frŠmst var hans. Men i mediasamhŠllet meddess dramaturgi hade mannen ingenannan mšjlighet Šn att sŠga det han sa. Makten mer Šn sanningen hade skrivit hans agenda. Biskopen kunde inteavvika. Om det fritar honom frŒnansvar vet jag inte. Jag Šr inte sŠker pŒ att biskopen ens skulle haft behov av ett tvŠttfatfšr han mŠrkte aldrig vilken roll han spelade i ett skŒdespel.
PŒ samma sŠtt fallet med Fadime Sahindal,i media familjŠrt beršvad sittefternamn. Hon skšts 26 Œr gammal av sin kurdiske far dŠrfšr att hon genom att bryta med familjensŠktenskapsregler dragit vanŠrašver sin familj. Det var TV-sŠnd minnesgudstjŠnst i Uppsala domkyrka, direktsŠndning fšr den delen. Fadime varmuslim eller sekulariserad muslimmen hade sagt att hon ville begravas dŠr. Nu var hon inte kyrkomedlem men domprosten gjorde en minnesgudstjŠnst inŠrvaro av kronprinsessa, talman, integrationsminister och Šrkebiskop. Vad varkristen tro och vad varcivilreligion? Fader vŒr och vŠlsignelse var med och kistan stod i koret under korset. VŠlsignelsen slutades intei Guds, Faderns och Sonens och DenHelige Andes namn men vŠl i Guds, den nŒderikes och barmhŠrtiges namn. Domprosten sŒg Fadime som martyr, sahon i griftetalet och vi hoppadespŒ den ende Guden som skulle ge hopp och liv.
HŠr var ett paradexempel pŒ KyrkansofšrmŒga att mšta civilreligionenoch fšra den vidare till levande kristen tro. Den blev Ókristendom lightÓ, men samtidigt sŒ mycket av detkyrkliga begravningsritualet attfrŒgan om respekten fšr andras tro mŒste stŠllas. Naturligtvis kan inte kyrkan neka sig mšjligheten att ÓnŒ utÓ men de stora frŒgorna hŒlls pŒavstŒnd. Och det som sker i den hŠr minnesgudstjŠnsten Šr vŠl ungefŠr det somsker nŠr sekulariserade svenskarbegravs; favoritlŒten pŒ CD och sŒ. GrŠnsen mellan det privata, det personliga och det gemensammalyckas kyrkosystemen inte hantera. €r detta en framtid avtecknad nŠr Svenska kyrkan skšter begravningar Œtalla oavsett kyrkotillhšrigheteller tro? Att det ekonomiskt lšnar det sig att gŒ urkyrkan nŠr sedan de anhšriga som tillhšr kyrkan kan begŠra en minnesgudstjŠnst Šr klart. Skovlarna med mull har ju fšr den delen aldrig varitdet mest populŠra i begravningsritualet.
Sanning - nej, inte VŠgen, Sanningenoch Livet. Jesus spelade en klartunderordnad roll ocksŒ i denna minnesgudstjŠnst. Men sanning i den meningen att ett antal sanningar utminuteradesoch att det politiskt lŠmpligautfšrdes, fšrstŒs. SymbolsprŒket, kyrkorummets och officiantens klŠdsel med svart stola och kors pŒ den, sanŒgot. Gick det att uppfatta? Jagvet inte. Det officišsa begravningsvŠsendet har ingen vŠn i mig, har aldrig haft. SŒ mŒnga blirintressenter i dšdsboet. DŒ far jag illa.
Kyrkans Tidning gjorde i ett ledarsticken annan bedšmning. Att ordnadenna minnesgudstjŠnst visar att kyrkan Šr sin Herre trogen. [14]Gšr det? Eller Šr detta det enda mšjligasŠttet att vara kyrka i massamhŠllet - att inte sticka av? Hur skulle Svenska kyrkan kunnat hantera envŠgran att lŒta Fadime begravas irikshelgedomen - hon som blivit martyr? Det gŒr inte. NŠsta exempel ska belysa vad som hŠnder med den varsvŠrdering avviker och som har tronsom skŠl fšr sin avvikelse.
Jag besškte folktandvŒrden ochunderhšlls av vŠntrummetstidskrifter, sŒdana jag aldrig kšper eller annars lŠser. Det var bildande. Hennes, en tidning fšr tonŒrsflickor, fanns. DŠr intervjuades en radiojournalistom arbetade med programmet Pippirull, genren Šr samhŠllskritik och mŒlgruppen det yngre och vackrare folket.Nu hade ett antal frikyrkor iSmŒland samlat sig till ett dokument om sexualitet - dŠr det vŠl sades att sexhšrde hemma inom Šktenskapet, att sexuallivets syfte Šr att bygga gemenskap ochsŒ sades att onani som ensamsex inte šverensstŠmde med sexualitetens djuparemening. UngefŠr sŒ. Radiojournalisten frŒn Stockholm, 29 Œr gammal, tvŒ barnoch sambo, ringde upp allianskyrkans pastor. Pastorn fick i direktsŠndningfrŒgor om dokumentet och sin syn pŒ sexualitet av journalisten som under tidensatt och onanerade. Finessen, som tidningen Œtergav den, var att han gav allianspastornsvar pŒ tal genom att onanera honom rakt i šrat. Pastorn hšrde journalistenslite mer forcerade och mindre sammanhŠngande frŒgor och blev nŒgot stŠlld ochundrande. Det kan jag fšrstŒ. Men det intressanta Šr inte sŒ mycket snaskigheten som den berŠttelse om en kultursom hŠr levereras oss. SŒ hŠrbemšts den som utifrŒn ett annat vŠrdesystem Šn radiojournalistens drar andraslutsatser om sexualiteten. Det gŒr i vŒr kultur att onanera en pastor i šrat - men hade journalisten gjort detta med en tonŒrsflicka, en medelŒlderskvinna eller en invandrarkvinna - dŒ hade tillvaron rŠmnat šver honom. Nu blir det nŒgot man kanstoltsera med.
Den hŠr sortens och sorgens informationerhŒller kyrkoledningarna frŒn sig.Det Šr pinsamt och bemšts dŠrfšr som bŠst med tystnad men sannolikt Šr kyrkoledningarna sŒ upptagna med sinakyrkoproblem att de kulturyttringar som Šr avsedda fšr folket gŒr dem fšrbi.
Ett tidstypiskt drag Šr att det intefinns nŒgon grŠns mellanoffentlighet och privatliv eller det personliga. Allt blir offentligt. Jag tŠnker att justjournalistiken visar det tydligast - kanske frŠmst den direkta journalistiken i radio. Jag har en gŒng restmed en liten buss frŒn KennedyAirport och vidare genom skiftande stadsdelar i New York dŠr passagerare skulle stiga av. En amerikansk damŒkte nŠstan lika lŒngt som jag.Hon hade den egenheten att hennes mun sa det som hennes šgon just registrerade utan att dennafšrnimmelse, sŒvitt jag kunde fšrstŒ, nŒgonsin passerade hjŠrnan. Jag tŠnkte dŒ att saken var parodisk. JagtŠnker nu att tillstŒndet Šrtidstypiskt.
Kyrka kan bara vara kyrka pŒ maktensvillkor i massamhŠllet. Hon haringen motstŒndskraft fšr det hot som vilar šver henne Šr att hon marginaliseras, inte fŒr vara med. Visstkan vi tala om civilreligion och det kunde tŠnkas passa fšr att fšrstŒ vilkenslags religion som hšr tillmassamhŠllet. Jag tror emellertid att vi ska tala om tidens hovreligion. DŒ som nu. Mšnstret Šr bibliskt. Det Šrtrots allt bekvŠmare att sitta islaveriet vid kšttgrytorna i det frŠmmande landet. Och kanhŠnda ska det bli bŠttre efter nŒgon tid É. Det Šrden klassiska repliken. Vi hoppaspŒ det bŠsta. Fšrnedringen och den personliga krŠnkningen - allianskyrkans pastors offentliga šde - Šr alternativet. Du tŠnker, tycker, sŠgeroch handlar som vi vill - annars blir du offentligen onanerad i šrat. Se hŠr maktutšvningensgrundmšnster. Se krŠnkningen - detgenomgŒende bŒde fšr den martyr som mŒste ge sitt liv fšr sin tros skull som fšr den som bespottas ochfšrnedras. KrŠnkningen Šroffentlig. Den har till mŒl ocksŒ att tysta alla andra som tŠnker som den krŠnkte.
En gŒng till: i de exempel jag gett har ni tidsspeglar. Tiden Šr sjuk, sŒ igrunden sjuk att den som Šr nŒgot historiskt bevandrad mŒste rŠdas vad framtida historieskrivare kommeratt skriva om vŒr tid. Nu kan vise skillnaden mellan šverlevnadsstrategier - de som styrs av maktutšvningen - och livsstrategin, densom inte rŠddhŒgat klamrar sigfast utan Šr beredd att falla i jorden, dš och leva.
Mšnstret i tider nŠr historien vŠndertycks genomgŒende:
Biskoparna kunde inte genomskŒda vad somvar Œ fŠrde. De kunde vara bekymrade och ville arbeta fšr att kyrkan skulle fŒ nŒgonslags relevans i det nya samhŠllet - men det var ocksŒ allt. Resurser fšrsamtidsanalyser saknades och dŠrmed stod kyrkoledningarna utan verktyg. De begrep inte vad somhŠnt och dŠrmed inte vad som hŠnde och skulle komma att hŠnda. 1930-talets tyska biskopar demonstrerar programmatiskt den kyrkligavalhŠntheten infšr moderniteten. Den Šr pŒ sitt sŠtt sjŠlvklar. Biskoparna vill visa att kyrkan Šgerrelevans i en tid nŠr den inteefterfrŒgas utan uppfattas som en relikt frŒn fordom med vŠrderingar som avviker frŒn samhŠlletsgŠllande norm. Det gšr dem kŠnsliga fšr starka pŒtryckningsgrupper och trender. Att somliga prŠster och fšrsamlingar hŒller emot uppfattar biskoparna sombesvŠrande, demonstrativa fšrsšk att kasta grus i maskineriet.
PrŠsten liftade med biskopen. RedannŠr bilen startade frŒnstiftsgŒrden stŠllde han frŒgan: ÓTycker verkligen biskopen att det Šr naturligt att stoppa penisen i Šndan pŒfolk?Ó Han som fick hŠndelsenberŠttad fšr sig frŒgade omtumlad: ÓVad sa han?Ó ÓBiskopen sa ingenting. FrŒn stiftsgŒrden tills vi kom framtill prŠstgŒrden.Ó
Det tog, fšrmodar jag, nŒgon timme.Denna tystnad Šr inte bara talandeutan i hšg grad upplysande. NŠr frŒgor, impertinenta eller icke, inte fŒr svar, Šr det allvarligt fšr dŒutšvas makt. Makten att tysta.
Det radikala kravet Šr fortfarande attslŒ vakt om yttrande- ochtryckfrihet, stimulera samtalet och uppmuntra till invŠndningar samtidigt som vi slŒr vakt om mŠnniskoroch vŠrnar dem fšr missaktning, trakasserier, hot och švergrepp. Det Šr att slŒ vakt om en princip dŠrvŠgen, sanningen och livet hšrsamman, inte det ena utbrutet frŒn det andra sŒ att sanning skulle vara att upprepa nŒgot fornt utan sŒ attsanningen Šr ett redskap som hšrsamman med vŠgens och livets folk.
Principen en biskop anger fšr sina prŠster [15] Šr vŠrd att uppmŠrksamma. Han sŠger pŒ fšrfrŒgan sedan han plŠderatfšr en kyrklig mŒngfald: ÓNej, manhar inte rŠtt till en privat tolkning i kvinnoprŠstfrŒgan, inte nŒgon manoffentliggšr. Det Šr en frŒga om lojalitet.Ó HŒllningen kŠnner den teologihistoriskt orienterade igen. SŒ upptrŠdde det romersk-katolskakyrkosystemet mot de tyska reformatorerna pŒ 1500-talet.
ÓPrivat tolkningÓ Šr den avfŠrdande kommentaren till en ordning som harhŠvd frŒn urkyrkans tid och stšds av auktoritativa ord i NT. NŠr jag deklarerat min bristande tro pŒ att1958 Œrs riksdagsbeslut skullevara gudomligt stŠmplas jag sjŠlvfallet som illojal - alla kyrkliga utfŠstelser om hemortsrŠtt tilltrots. Det Šr dock ett problem nŠrchefer vill omge sig med lojala lakejer. siktskonformitet och lojalitet bygger aldrig en kreativorganisation. Solidariskamedarbetare som kritiskt kan utvŠrdera och bidra till ifrŒgasŠttande samt formulera alternativ samtidigt som deskšter vardagssysslorna, sŠkrar en organisations dynamik. Dessa medarbetaregšrs nu till frŠmlingar. De tresom hšr samman: vŠgen, sanningen och livet har reducerats till en kategori: den fšr dagen lŠmpligasanningen. Fšr den sortenssanningar krŠvs bara eftersŠgare. SanningssŠgare gšre sig icke besvŠr
Fšr en evangelisk-luthersk prŠst gŒr detvŠl att leva med det avkyrkosystemets fšretrŠdare utfŠrdade betyget illojal. Mycket var nŠmligen doktor Martin Luther men aldrig lojal. Ibiskopens, han med teologiekandidatexamen fšrsedd, stift hade han inte blivit prŠstvigd.
I en denna fšrnimmelsernas och detgrŠnslšsas och sjukas tid ŠrKyrkan kallad att vara Kyrka. Men hur talar man evangelium pŒ ett mentalsjukhus? Hšr den deprimerades frŒga!Man kan tala om vŒr tid sommšrkare Šn medeltiden men nu en tillbakagŒng med den moderns tidens oerhšrda tekniska resurser. Vi lever i ettmassamhŠlle. Doktor JosephGoebbels skulle ha gillat att leva i ett samhŠlle som vŒrt. Robert McChesney uttalade vŠl dennasanna sanning. Vilken makt kan Kyrkan vŠlja i vŒr tid? ÓAlltsedan upplysningstiden Šr tŠnkarna dummare -kanske beslutsammare, mendummareÓ. Vad kŠnnetecknar vŒr tid? Kaj Munksvarade visst: FramgŒngslŠngtan,sšndersprŠngda traditioner och dogmer vi kastat pŒ soptippen. Varfšr blev det sŒ?
Jag gŒr till en klassiker fšr attfšrsška fšrstŒ. Biskop ElisMalmestršm manade oss en gŒng nŠr vi var teologie studerande. Han sa: -Ni lŠser vŠl Manifestet, pojkar, annarsfšrstŒr man ingenting. Till Œr1848, till Karl Marx och Friedrich Engels, till Kommunistiska Manifestet, alltsŒ:
ÓBourgeoisin kan icke existera, utanatt alltjŠmt revolutionera produktionsinstrumenten,dvs produktionsfšrhŒllandena, sŒledes samtliga samhŠllsfšrhŒllanden. (É) Den fortgŒendeomvŠlvningen i produktionen, detoavbrutna skakandet av alla samhŠlleliga fšrhŒllanden, den eviga osŠkerheten och ršrelsenkŠnnetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fast inrotade fšrhŒllanden och demŒtfšljande gamla ŠrevšrdigafšrestŠllningar och ŒskŒdningar upplšses, alla nybildade fšrŒldras innan dehinner bli fšrbenade /dvs Órota sigÓ, DS/. Allt fast och bestŠndigt fšrflyktigas, allt heligt profaneras ÉÓ [17]PrŠsten har fšrlorat sin helgongloria och tillsammans medlŠkaren, poeten och vetenskapsmannen blivit en ren lšnearbetare, det Šr Marx och Engels poŠng. I olika samhŠllsformer Šger denna fšrvandling rum.
Kanske tycker nŒgon att det Šr mŠrkligtatt de kristna skulle behšvaanalysera samtiden med hjŠlp av Marx och Engels. Fšr de nervšst lagda sŠger jag: OcksŒ om djŠvulen sjŠlv skullesŠga att 2+2 blir 4 skulle jagvara bšjd att tro att det Šr riktigt. SamhŠllskritikers analyser hšr till det vi mŒste vetanŒgot om fšr att fšrstŒ denna epok nŠr allt fast fšrflyktigas och allt heligt profaneras. Det hšr till vŒr epok, bourgeoisins epok. Brackor kan viinte vara om vi ska upprŠtthŒlla klassisk kristen tro i denna tid!
Jag tror alltsŒ att analysen Šr riktigmen efterlyser dŒ ett strategisktsvar. Hur Šr Kyrkan Kyrka i en sŒdan tid? FrŒgan om identitet och frŒgan om uppdrag hšr samman och dŠrfšrblir sanningsfrŒgan sŒ djupgŒendeoch sŒ angelŠgen. HŒllningen Šr pŒ ett sŠtt sjŠlvklar. Det handlar om att genomskŒda hur de maktŠgandevill inordna sanningen i sinasystem - det vill sŠga fšrtiga delar av sanningen och lŒta fragment av den utnyttjas - och fragment avsanningen blir oftast till lšgn.
ÓNietsches švermŠnniska, som slogsšnder den gamla moralens tavlor,var tyvŠrr en kusligt fšrfšrisk ledstjŠrna och vŠgvisare fšr en inte ringa del av den tyska ungdomen ini den dunkla framtid, som skulleeršvrasÓ, skrev Friedrich Meineke nŠr han pŒ flykt sommaren 1945 reflekterade šver vad som skett i Tyskland. [18] Han Šr en konservativ,fšrvirrad och lŠrorik historieprofessor. I Tyskland pŒ 1930-talet steg den moderna vŠrlden fram. AttlŠra av det som dŒ hŠnde Šr attlŠra sig nŒgot om den vŠrld som Šr vŒr.
Friedrich Meineke menar att Hitlers hatmot kristendomen gŠller denlevande idŽn om det sjŠlvstŠndiga samvetet, ansvarigt bara infšr Gud, detta att man mŒste lyda Gudmer Šn mŠnniskor. [19] Sekulariseringen var annorlundabeskaffad; liksom kristendomen hade de tidigare sekulariseringarna erkŠnt det mŠnskliga samvetet somfšrkunnare av gudomliga och evigabudskap - nŠstankŠrlek oberoende av ras, t ex. ÓMen i koncentrationslŠgrens gaskamrar dog till sist Švenden sista resten avkristet-vŠsterlŠndsk moral och mŠnsklighet.Ó [20]
Friedrich Meineke utropar: ÓNuuppfostras ena hŠlften av dettyska folket till frŠckhet och det andra till feghet.Ó [21] Nationalsocialismen fick ett oerhšrtantal medlšpare, som var omdšmeslšsa men i grunden harmlšsa och anstŠndiga, ja, som rentav trodde sigvara idealister. (É.) Det varocksŒ ett utomordentligt stort antal mŠnniskor som i sjŠl och hjŠrta protesterade mot Hitler men utŒt bšjdesig fšr honom fšr att rŠdda sinexistens. [22] Jag kan komplettera. Det fanns mŒnga kristna och kyrkoledningarsom bšjde sig fšr nazismen fšr attrŠdda evangeliet i det tyska folket. Man kunde inte tŠnka sig att existera i opposition mot dennationella ršrelsen, en sŒdan opposition skulle diskreditera evangeliet sjŠlvt.
Det fanns i Tredje riket en from kuliss, Hitler var katolik, Horst Wessel, somdšdats i gatuslagsmŒl med kommunisterna, blev ršrelsens martyr och ikon med en sŒng sig tillŠgnad. Han var prŠstson sŒ visst kunde den somville se fšrbindelser. De tyska kristna - Deutsche Christen - var den nationella ršrelsen i kyrklig gestalt. Men det fanns ocksŒ en ršrelsefšr nyhedendom som partiledningen bŒde kunde gilla och nŒgot vilja maskera. [23] Det finns skŠl att pŒminna om attMeinekes analys ÓTy šverallt lšper det religišsa livet fara att fšrtorka i den moderna civilisationen.Ó [24] Inte Šr analysen unik. SŒ kunde det hetai mŒnga ekumeniska sammanhang under 1930-talet nŠr det samtida lŠget skulle bedšmas. Skillnaden Šratt den tyska hedendomen ellersekulariseringen Šr ett av staten sanktionerat, styrt och stšttat ideologiskt ŠndamŒl. Kom ihŒg att enighetŠr en kungstanke hos Hitler. Densom tŠnker sŒ mŒste gšras sig det frŠmmande och ifrŒgasŠttande kvitt. I det sammanhanget finns det inteplats vare sig fšr nŒgot somkallas sanning eller samvete.
HŠr kommer jag tillbaka till en tŠnkaresom pŒverkar mer Šn vi noganalyserat. 1881 ser sig Nietsche stŒ vid kristendomens dšdsbŠdd och skriver i Morgenršte: ÓDet finns nu kanske mellan tio och tjugo miljoner mŠnniskor bland Europas olika folk som inte mer tror pŒGud. €r det att krŠva fšr mycket att de ger varandra ett tecken sŒ att dekŠnner igen varandra och kan ge sig till kŠnna. DŒ blir de genast till en makt i Europa, lyckligtvis en makt folken och stŠnderna emellan, rikaoch fattiga emellan, hŠrskare och understŠllda emellan.Ó [25] SŒ naivt, kan vi sŠga som ser konsekvenserna.
Friedrich Meineke har rŠtt nŠr han pekadepŒ det kulturfientliga och detkulturella som tvŒ drag i samtiden och alltsŒ ocksŒ som tvŒ mšjligheter. 1800-talshistorikern JacobBurckhardt talade om terriblesimplificateurs, de ÓfšrskrŠckliga fšrenklarnaÓ; vŒldmŠnniskor som med hjŠlp avmilitŠriska korporationer tvingar massorna till ordning och lydnad och till attge upp sin frihetslŠngtan. Det ŠrfrŒn upplysningstiden och den franska revolutionen hotet inte bara i Tyskland utan fšrfallande kulturersproblem. Att de upptrŠder inte bara som militŠrakorporationer utan som journalistiska drev, vet vi. Motsatserna Šr enkla att faststŠlla:Mot fixaren, homo faber, stŒr homosapiens, mŠnniskan som vŠxer och mognar i vishet. Men dŒ handlar det om en motkultur.
Kyrkan kan vŠlja sanningen och se att detbor en mšjlighet i varje mŠnniska.En bundsfšrvant till evangeliet, en som kŠnner igen Guds Šrende. Det Šr trons hŒllning. Att den hŒllningenocksŒ fokuserar pŒ de enskilda kristnas vittnesbšrd men ocksŒ pŒ hurkyrkorna Šr trogna evangeliet Šralltfšr uppenbart i det samhŠlle som Šr det tyska men i lika hšg grad det svenska eller norska.
Kyrka pŒ Sanningens villkor Šr att brytasig loss frŒn samtidighetensvillkor, att pŒ ett sŠtt vŠlja bort makt men Šn mer att upptŠcka nŠr och varfšr Makten vŠljer kyrkan. HŠrstŒr kyrkosystemen oftastlamslagna. De fšrstŒr inte vad som i samtiden krŠvs av dem, uppfattar inte det tysta kravet eller kommandot utantalar ideologi in i samtiden istŠllet fšr teologi frŒn evighetsperspektiv. Det saknas profetisk distans. DetŠr fšršdande sŠrskilt i en tid som denna som 1972 av en ungersk intellektuell karaktŠriseras sŒ: ÓLšgnen har aldrigvarit en sŒdan historieskapandekraft som under de gŒngna trettio Œren.Ó M‡rai (1972) Jag tŠnker pŒ de fšrsiktiga prŠsterna som talar omtillstŒndet i vŠrlden fšr attdŠrefter hugga in pŒ kakorna i kakfatet É
Uppgiften Šr att vara Kyrka i maktens ochlšgnens tid. FrŠlsningen handlardŒ ocksŒ om befrielsen ur samtidighetens fšrbannelse. PŒ sitt sŠtt ter sig uppgiften hopplšs - om det inte vore sŒatt ordet ÓhopplšsÓ efter pŒsken dŒ Kristus uppstod frŒn de dšda Šr ettoanvŠndbart ord. Bundsfšrvanten finns i den mŠnniska som i evangelietkŠnner igen sin egen erfarenhet av Livet. I massamhŠllet finns mŒnga sŒdana mŠnniskor. Var det sŒ att folkkyrkoteologin formulerades som ennostalgisk motkraft dŒ massamhŠllet formerades, har jag pŒ senare tid undrat. I sŒ fall ŒterstŒruppgiften att behandla folk somfolk, inte som massa. Det Šr en from uppgift. NŠr Jesus lovar oss Anden, Sanningen ande som ska leda oss tillhela sanningen betyder det attAnden leder oss inte bara djupare in i Skriften och frŠlsningens mysterier utan till en djupare ochsannare kunskap om denna vŠrld. [27]
NŠr Kyrkan vŠljer Sanningen vŠljer hon Makten. LŒter hon sig bli vald avde maktŠgande fšrlorar hon sig sjŠlv. Det Šr bara alltfšr mŠnskligt. Det Šr lite besvŠrligt att ha enHerre, en som lŠgger sig i. JagsŠger det bara fšr att konstra till. Han som Šr Sanningen Šr ju ocksŒ alla kungars kungar och alla herrarsherre. Jag bšrjar komma tillbakatill utgŒngspunkten om makten som blŠndverk. NŠr konjunkturer vŠxlar, vŠxlarmakten.
Valet borde teoretiskt sett vara ett icke-val och frestelsen lŠtt kunnaavvisas. Lite svŒrare Šr det.
Kan inte Makt och Sanning samsas ocksŒ i denna vŠrld?Skulle man kunna tŠnka sig att dela in tillvaron i tvŒ regementen, ett andligtoch ett vŠrldsligt och sŒ lšsa problemen. Det Šr ett fšrslag som har en del gott med sig i varje fallnŠr det handlar om att fšrdelaansvaret och vŠrna evangeliet. Minns kung Karl XI vars fŠltpredikant pŒ sšndagen predikat sŒ att ŒhšrarnafšrstŒtt att det fanns en udd motkungen. Medarbetarna uppsškte kungen och klagade šver prŠsten. Kungen frŒgade: ÓHar predikanten Guds Ord medsig?Ó Det fick nog ŠndŒ tillstŒs.DŒ sa kungen: ÓDŒ har MajestŠtet inte att tillŠgga.Ó DŠrvidlag tŠnker jag att den parlamentariska demokratini masskulturen inte gšr halt hŠr.AlltsŒ kommer jag att tŠnka pŒ de tvŒ husdjuren med den gemensamma affŠrsidŽn:
Hšnan och grisen bestŠmde sig fšr att fusionera. - Men vilken Šr vŒraffŠrsidŽ? undrade grisen. -Bacon och Šgg, sa hšnan. - Men dŒ mŒste ju jag slaktas, sa grisen liteuppršrd. - Just det! svaradehšnan.
Ni visste alla att detta fšredrag skulle sluta med ett konstaterande attKyrkan alltid mŒste vŠlja Kristus och sanningen - fšr annars Šr hon inte lŠngre nŒgon Kyrka. Men nŠr Kyrkan - vi - vŠljer sanningen Šr detinte sŒ enkelt som nŠr vi vŠljer varor i affŠren. Att vŠlja sanningen Šr ocksŒ att vŠlja bort, att inse samband och sammanhang och ta den risksom det betyder att avvisa maktens ansprŒk. Den offentliga krŠnkningen Šr det som riskeras om Šn inte livet. Martyriet tar sig olikagestalter men den personliga krŠnkningen Šr martyriets grundkategori. Det finns nŒgra Jesusord tilllŠrjungen om den situationen.
Kyrkan vŠljer och vŠljer inte. Hon kan vŠlja bort sanningen men upphšr dŒatt vara kyrka. Hon kan fortleva som kyrkoorganisation - fšr det Šr sjŠlva šverlevnadsmekanismenssyfte att sŠkra det som tycksbestŒ, att rŠdda sitt liv. Hon kan ocksŒ vŠlja att profetiskt genomskŒda och demaskera makten fšr att vŠljabort den.
Jag kan sŠga allt detta mycket enklare:
Livet Šr alltid mer Šn šverlevnaden.