Dag Sandahl:

Dag Sandahl:

” ..dei utvalde som lever i framende land, spreiddeikring”

Framand som kristen identitet i verda

Arbeidsdager i Bergen

31maj 2002

Brevet börjar så: Från Petrus,Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, iPontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien, utvalda enligt Guds, vår Faders,plan, helgade av Anden och bestämda till lydnad och rening med Jesu Kristiblod. Nåd och frid åt er i rikaste mått. 1 Petr 1:1-2

Diaspora – detbetyder att de kristna är utsådda. I detta finns en tydlig tillförsikt: Det ärGud som sår för att de kristna ska bära frukt där de blivit utsådda. I dettafinns också en fråga : Var faller utsädet? Den som kan sin missionshistoria seratt utsädet faller ner i alla olika kulturer och växer där. Galaterna har jagkommit att tycka mer om på senare år – det är en keltisk folkstam. Jagminns att det var genom keltisk mission kristendomen några hundra år senare komtill det som är Norge och Sverige, då påverkad också av den koptiskaandligheten. Det finns fler spännande folk i det som är kristendomens kärnland.I de olika kulturernas jordmån skulle tron inkarneras, slå rot och växa. Det ärsant att Kyrkans struktur är personal. Ämbetet hör till Kyrkans kännetecken ochbärs av människor, det vet vi. Men Kyrkans struktur är personal på ett än merradikalt sätt. Tron bärs av människor, de som lever skingrade, som främlingarbland grannar och vänner och vi är förenade med dessa människor årtusendenigenom.

Frågan till mig självhandlar väl klassiskt om Ordet som jag ber ska falla i den goda jorden och bärafrukt i mitt liv.[1] Det låterfromt Men faran är verklig. Främlingskapet är deprimerande. Det handlar inte baraom att stå för en annan livshållning än de flesta medborgare, prioriteraannorlunda, tänka på annat sätt och försöka leva i trohet mot insedd sanning.Kanske går det an. Men det blir svårare när de medkristna träder fram sommotkristna och kyrkoteologin formuleras i syfte att utmönstra. ”Sådana som niska marginaliseras för att elimineras.” Det klarar inte jag utan blir vilsen itillvaron. Vem kan man lita på? Var hör jag hemma? Vem ärutvald främling tillsammans med mig och kan man leva som främling i sin egenkyrka, den som skulle vara mitt andliga hem? Jag ställer inte frågan om demedkristna i alla stycken är rätt kristna, som om jag skulle pröva dem. Det ärett ofog. Närmast tänker jag på frågan om Gud förstår latin eller om påvarnasböner varit obegripliga för Gud. ”Hur det blir med den saken får vi se tids nogi himlen”, som prästen sa till sin församling. ”Ja, inte ni kanske, men jag.”Jag begär inte av mina medkristna att de ska omfatta samma spiritualitet somjag men jag begär att de inte ska utgöra majoritet med dem som inte tror attJesus är Herre och utmönstra mig, göra mig till främling i den meningen att jagär främmande för dem fast jag firat och firar gudstjänst med dem och de räckermig handen i fridshälsningen. Anomalin är förfärande och tillståndet är intebara ett kyrkopolitiskt tillstånd utan ett tillstånd i själen. Sådant här gårdjupt för det handlar alldeles bokstavligen om att bli hemlös, att ha förloratsin stora familj. Det drabbar skoningslöst just de kyrktrognaste. Till kyrkopolitisktbetingad maktutövning hör att hantera teologiska minoriteter så att detröttnar, fäller modet, ger upp, anpassar sig till rådande teologiska normer.Att tysta invändningar i stället för att vederlägga dem med verkliga skälbrukar i evangeliska kyrkor uppfattas vara ”att utlämna påven och kyrkan åtvedersakares löje och att göra de kristna olyckliga” säger Martin Luther.[2]Om detta vet vi som samlats här en hel del. Det är verkligen mödosamt att i sinkropp erfara det som sker med Kyrkan, Kristi kropp. Men om det inte kändes ioss – hur vore det då med vår tro och hur såg då vår kyrkotanke ut? Detfinns, sagt utan varje prål, ett stycke av imitatio Christi i våra kyrkligaliv. Så måste det vara också om det gör ont.

Jag har alltså inteslutat fira gudstjänst. När jag kommer till församlingar på den småländskalandsbygden ser jag hur det är. 54år gammal är jag snart men oftast är jag den yngste mannen vid nattvardsbordet.Ibland kommer prästerna till mig efter gudstjänsten och beklagar att vi var såfå. Någon kyrkoherde ville ha tips av mig för församlingsverksamheten –en behörig frågar en obehörig! Till en präst sa jag när Yngve igrannförsamlingen dött, han var 99 år: - Nu försvann i ett slag 20-25% av deregelbundna gudstjänstfirarna i denna församling. Prästen hade nog inte settatt en enda begravning fick så stort procentuellt genomslag – menförstod. Bland 15-20 personer som firar gudstjänst återfinns en präst, enkantor, en kyrkvaktmästare och två kyrkvärdar, därtill ett halvt dussin äldrekvinnor, en konfirmand eller två och kanske en konfirmandförälder och så jag.Naturligtvis är en kyrka som sociologiskt ser ut på detta sätt en främling isin kultur men dessvärre inte på så vis att detta främlingskap blir en insiktsom leder till en missiologi och ett nytt sätt att förstå vad det är att varaKyrka. Gud har strött ut oss som ett avantgarde för sitt rike – så kan visannerligen tänka. Men det främlingskap som här gestaltas är ett annat: det ärvi som blivit över. Och de flesta har inte ork att fundera kritiskt översituationen. Så går tiden sin gång mot evigheten och det sker modlöst ochuppgivet. Anomali är ordet. Här finns föga av förnyelsepotential.

Till den sjukasituationen hör att de nordiska folkkyrkorna förlitar sig på att ha medlemmar avkulturella mer än av ”religiösa” skäl. Programmatiskt kan ledandebeslutsfattare mena att vi inte kan missionera – för vi vill inte utmanainvandrade muslimer genom att bedriva mission riktad mot dem – och nästanalla andra är ju med. Definitionsmässigt blir ingen en främling för tron.Bortsett från en minoritet. Som biskopen i Linköping formulerade saken förnågra år sedan när den kyrkliga minoriteten ordnade ett riksmöte: ”De är 2000men vi är 8 miljoner!” Numera frågar jag hur många som regelbundet – söndagligen– firar gudstjänst i Svenska kyrkan. 15000 tycks vara en möjlig siffra.130 000 återfinns en vanlig söndag i gudstjänsten. Det är det hela.

Samtidigt är de kristna– och det är problemet – inte främmande nog samtidigt som de äralltför främmande. Det blir nu mitt grundtema. Alltför främmande är de i denmeningen att de är alienerade från sin kultur. De finns i samhällets ochsamtidens marginal – det är ett faktum även om de med all kraft villvägra inse faktum. Därför att de vägrar inse faktum blir de inte hellerfrämmande nog – de försöker få sina värderingar uppfattade som samtidaoch samhällsbyggande värden. Kyrkan är en diaspora och kan som sådan levaalienerad. Just nu är kyrkorna i västerlandet alienerade utan att uppfatta sigvara en diaspora. Det betyder på vanlig norska att kyrkorna frenetiskt sökerrelevans. Gud blir den yttersta abstraktionen. Prästen förkunnar något som ären ”symbol av symbolen” och retirerar med ännu några abstraktioner frånvalplatsen där den moderna världen skulle slagit ut honom.[3]De kristnas tro blir så ett viktigt bidrag och den låter sig integreras imoderniteten. De vill på inget sätt se sig som främlingar. Skulle tronuppfattas som en främmande värdering beror det på ett missförstånd, ettöversättningsproblem eller på att kyrkan olyckligtvis leker semit i det 21:aårhundradet. Sådant kan lätt rättas till! Problemet uppfattas då lätt atthandla om de kristna som tänker på det gamla viset. De blir skyldiga till attfolket berövas evangeliet. Uppställningen blir entydigt svart och vit. Det ärockså här frågor kan bli de som avgör vilka som är med och vilka som är emot:avgränsningsfrågor. De placerar somliga kristna i skamvrån. Där gör de enoerhörd nytta för kyrkosystemet som kan träda fram med rättfärdighetens patosoch med skälvande förtrytelse säga: ”Vi är inte som dom.” Må vara attstockstraffet sägs vara avskaffat som barbariskt och förnedrande –egentligen var det inte effektivt nog, i varje fall inte så effektivt som detär att sätta någon i den massmediala stocken inför allt folket, inte bara införbyns befolkning. Den moderna skampålen är effektivare. Minns nu att det ärkyrkstocken jag åsyftar!

Här blir den förstakristna kyrkan en nyttig motbild genom att beskriva de kristnas annorlundaskap.Vi behöver sådana motbilder, vi som lever i en värld ”där det varken finns troeller gudsförnekelse och där handlingarna manifesterar sig i sin singularitet,i sin unicitet, utan varje som helst förpliktande värdeordning.”[4]Låt oss se ett sammanhang!

Diognetos skrev brev till en högre ämbetsmansom ett kristendomsförsvar. Det är en retorisk skolad skribent som håller ipennan. Vem han är vet vi inte – Quadratus är ett möjligt antagande ochdå är skrivelsen från omkring år 125. Men oavsett vem som skrev finns här en beskrivningav de kristna:

Ty de kristna skiljer sigvarken till land, språk eller seder från andra människor. De bor varken i egnastäder eller talar något särskilt språk eller för något egendomligt liv. Deraslära har inte utformats genom lärda människors tankar och beräkningar, inteheller företräder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör. De bor ibåde grekiska och utländska städer, allt efter som var och en fått på sin lott,och de följer landets seder i dräkt, föda och övrigt levnadssätt, men samtidigtvisar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel. De bor i sinaegna fädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdarallt som främlingar. Varje främmande land kan bli deras fädernesland, och varjefädernesland är ett främmande land för dem. De gifter sig som alla andra ochföder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla meninte deras bädd. De finns till i köttet men lever inte efter köttet. De vistaspå jorden, men deras hemland är himlen. De lyder de stiftade lagarna menöverträffar dem genom sitt eget liv. De älskar alla men förföljs av alla. De ärokända men fördöms; de dödas men görs levande. De är fattiga men gör mångarika; de saknar allt men äger överflöd på allt. De vanäras men i vanäranförhärligas de; de förtalas men får rätt. De smädas men välsignar; de skymfasmen ger ära. När de gör gott straffas de som onda; när de straffas gläds de somom de fick nytt liv. Av judarna bekämpas de som främlingar och av grekernaförföljs de, och de som hatar dem kan inte ange någon orsak till fiendskapen.

Kort sagt, vad själen äri kroppen, det är de kristna i världen.

1. Främlingskap i världen

Jag läste en aforistisksuck: ”Tragedins hjälte är människan som skapar sig själv och går under. Menvåra dagars människa anpassar sig bara.”[5] Jag undrar om det är riktigt rätt. Ärinte människan ett flockdjur mer än en ensamvarg? Vi vill så gärna ingå iflockens trygga

gemenskap. Då blir densom bekänner Kristus som Herre en främmande, en alienerad. Det gällerkyrkoorganisationen. I Lunds stift antogs ett dokument för jämställdhet som komatt uppmärksammas i medierna. Gud skulle inte längre kallas ”Herre” och”Fader”. Jag hörde kommentarerna i tv:s olika pratkanaler. I en kanal satt enpräst och fann att detta var ett viktigt bidrag från nyandligheten. Han som varzoroast höll närmast med men fann att hans religion var mer sofistikerad änkristendomen. I den andra kanalen satt tre yngre personer och skrattade åt detaprilskämt de menade att dokumentet var: Något måste väl de kristna tro på ochså enkelt är det väl inte att bli kvitt det sätt som Jesus talar om Gud på, varderas argument. Tydligare än så kan knappast den kyrkliga alienationendemonstreras. Den slutsats som ligger nära till hands är väl den att folktycker att de kristna sysslar med så knäppa frågor att de inte finner det värtatt betala pengar till spektaklet. Denna alienation är det farligafrämlingskapet – för den bidrar till att föra tron ut i marginalen ochdetta är vad de dominerande kyrkoorganisationerna nog närmast gör. De ärvälorganiserade, kostar mycket och har många anställda men trots detta lämnarmängder med människor i Europa den praktiserade kristna tron. De flesta genomatt dö och några nya kommer inte i deras ställe. Ve dock den som frågar omannorlunda pastorala strategier, sådana som analyserar misslyckadearbetsformer. Ve den som skulle säga att det folkkyrkliga barnarbetetmisslyckas och uppenbarligen vaccinerar människor mot tro och mångdubbelt veöver den som skulle säga att vi borde ha färre anställda och därmed få mergjort i församlingarna. Vi säkrar organisationen och ingen prövar resultatet.Främmande i samtiden bygger vi stabila strukturer – det är makabert närman dristar sig att fråga om resultatet och inser att detta inte håller menockså att de flesta kyrkokristna inte orkar ompröva. Kyrkan blir enintresseorganisation för intresserade avnämare – och den kategorinminskar dramatiskt, drastiskt.

Nu vill jag pröva entanke om den alienerade kyrkan. Kan det vara så, att kyrkoorganisationen alltidser irrelevans som ett hot medan Kyrkan ser irrelevansen som en möjlighet?Kyrkoorganisationen måste alltid skapa och säkerställa sin egen relevans. Denmåste ha en plats i samhället och ifrågasätts relevansen måste den återskapas.Oftast betyder det att den kyrkliga förkunnelsen i alla dess former lägger sigså nära de dominerande normsändarna som möjligt med argumentet: Vi menar ocksådetta!

Kyrkan kan leva sitt främlingskapför hon lever bortom kyrkoorganisationens horisonter. Det kan betyda att honsom blir irrelevant i en viss tid bland de normerande just då kan framstå somrelevant för andra. Så i den första kristna tiden i brottet med det judiskasamhället. Så i mötet med det romerska imperiet. Så nu i det sekulariseradevästerlandet. Det profetiska och det annorlunda är det som lockar.Missionshistorien ger entydiga och klara besked. De kristna ”bor i sina egnafädernesland men som gäster; de har del i allt som medborgare men uthärdar alltsom främlingar”, som Diognetosbrevet fick till det.

Öva främlingskapet är attleva Kyrkans liv, leva av berättelserna som befriar därför att de är Guds Ord inte baraexempelberättelser utan ord i gudstjänsten med anspråk på att säga något inuet.[6]Kyrkan hämtar sin näring från bibelmaterial – från de berättelser somklär av maktfunktioner vare sig det handlar om Saul,[7]David, [8]Naaman[9]eller Stora rådet[10]till dem som handlar om mötet med längtande människor.[11]Utläggningshistorien visar hur vi står i den stora gemenskapen av människor somsöker Guds ansikte.

Tillbaka till brevet tillDiognetos. De som hatar dem kan inte ange någon orsak till fiendskapen, hettedet. Jag håller fram en sak ni själva har erfarenhet av. Några kyrkokristnautsätts för allmogens fiendskap men den är irrationell. Ibland ser jag den somdiabolisk. Jag pekar på formuleringen för att någon ska se att detta handlar omlärjungaskapets villkor. Att den personliga kränkningen är grundkategorin imartyriet upprepar jag i förbigående – men den blir förstås självklar närhatet inte har någon uppenbar orsak.

2. Främlingskap i släkt och familj

Att en kristen är ensam isin familj eller sin släkt om tron kan oftast hanteras även om det är svårt ochibland gör ont– men vi behöver tala om situationen. De flesta hanterarden så att de undviker att tala om tron. Några väljer den andra vägen –blir ivriga propagandister för tron. Om den kategorin gäller vanligtvis omdömetatt deras nit är verkligt men inte visligt. Alla som praktiserar kristen tro ärdock medvetna om att de avviker. Om detta talas föga och skälet måste väl varaatt kyrkoledningarna inte vill kännas vid situationen. Därför finns det inteheller apologeter och föga av hanterande av samtidens frågor. En kyrkokristenlämnas ensam och föga rustad vid den frontlinje som går i den egna familjeneller släkten. Ju mer jag funderar över saken, desto mer häpen blir jag. Imotsvarande situation som vår, dvs i fornkyrkan, fanns det en särskild sysslaför apologeter. De skulle kunna slänga käft med sin omgivning, rensa iargumentationssnåren och locka människor till att ta några steg på väg mottron. Det handlade både om kunskap i tron och kunskap om människors frågor menapologeten hade också en teknik för att kunna slänga käft. Ståuppkomikernsteknik, kanske. Jag tänker bevara min häpnad: Varför lär vi inte dekyrkokristna att ge skäl för sin tro? Varför låtsas vi som om vi fortfarandelevde i kristna samhällen och talar om dem som missionsområden bara när vi gördystra samtidsanalyser?

Just den som vet att dekristna är främlingar borde vara så mycket mer angelägna att överbryggafrämlingskapet. Utbilda apologeter – människor som med verklig vishet kantala om tron så att människor lockas vidare. Utarbeta en apologetisk pastoral.

Grundfelet är vägran attinse att de kristnas språk är ett främmande språk och därför anstränger siginte kyrkosystemen att tolka mellan språken. När jag är tillräckligt upprördmenar jag att kyrkosystemen skiter i folk, det finns ingen lidelse förmänniskor. Det är därför det ser ut som det gör.

Först när vi försökerförstå de kristna främlingskap bland de människor de tycker mycket om blir detockså klart att detta främlingskap inte är sektens självvalda avgränsning. Igrund handlar det om ett främlingskap tillsammans med människor – intemot dem. Det visar sig också i bönemönstret. Med åren har jag utbildat entydlig allergi där bönekonstruktionen är denna: ”O Gud, vi som samlats i böndenna bönsöndag ber för dem som inte kan be.” Vi och dom. Något är fel och dethandlar om den bristande identifikationen. Min bön måste handla om dem som ärmig nära och som delar så många erfarenheter med mig – också den att varaen dålig bedjare.

3. Främlingskap i kyrkoorganisationen

Kyrkan har alltid haftdet svårt i kyrkoorganisationen. Jag spetsar till för jag menar inte egentligenatt tala om en okroppslig kyrka, en utan organisation som bara är andlig ibetydelsen eterisk. Men pröva tanken. Kyrkan har alltid haft det svårt ikyrkoorganisationen. Kyrkoorganisationen finner det lättare att leva av världenän i den. Förhållandet gör att Kyrkan inte riktigt kan trivas.

Till det kommer att såmånga kristna är aningslöst vänliga. De tyder verkligen allt till det bästa– så att de blir nyttiga idioter, oförmögna att förstå när de utnyttjasav medvetna kampanjmakare. Frågan om kyrkan och den praktiseradehomosexualiteten är tydlig. Det är få kristna som i det personliga mötet med enhomosexuell blir fördömande. Vi brukar skilja mellan synden och syndaren, ominte annat. Men här dyker också välviljan upp och därför förmår de kristligainte genomskåda en taktik. Fenomenet är inte nytt. Den taktik som nu genomförsi Sverige är att först få en lag som förbjuder hets mot homosexuella och sedandra dem inför domstol som säger att praktiserad homosexualitet är synd för attfå tyst på en opinion. Den som vill läsa kan se vart den bolsjevikiske svenskeriksdagsmannen syftar. Han finner Bibelns ord kränkande. Det gör vi väl alla,får jag hoppas, de är avsedda att också kränka den gamla människan i oss. Mendet för honom kränkande är att något kallas ”synd”. Vi kommer att få serättegångar och jag påstår att det är avsikten. Så tystas oppositionen. Dekristna är aningslöst vänliga. Prästerna har mycket annat att göra och har knappastverktyg för politiska samtidsanalyser i sin utbildning. Riksdagsbeslutet antasmed en tillräcklig majoritet och det är en tidsfråga till dess att den förstapolisanmälan kommer. Först ut att dömas står väl en pingstpastor, kan jagförmoda. Därefter blir det tyst i leden. Varför skulle det inte bli det? Varjeprästfru med förnuft manar sin man att inte ta några risker. Svenska kyrkanskyrkostyrelse lät utsända ett pressmeddelande där hetslagen hälsades medgillande. Und der Teufel lacht dazu ..

Så tänkte jagvidare: Ofta hör jag präster sägaatt Kyrkan alltid ändrat mening. Jag undrar om det är sant. Nattvarden firas påett enahanda sätt tider igenom och i skiftande kulturer, bibelord läses ochböner bes på samma sätt. Evangeliet behåller sin kraft också nu. Liturgiskakläder och bruk visar ett anspråk på ett långt samband med trons människor ialla tider – så vad med detta att så mycket ändras? Numera undrar jag omdet inte är så, att den som säger att så mycket ändrats själv är den som i sitteget liv ändrat så mycket av kristendomen! Den egna personen blir måttstock ochdetta uppfattas gälla för hela historien. Vad som skett är att en person blivitfrämmande för hela Kyrkans traditionsarv för att slippa vara främmande i sinsamtid. Då slår fällan igen: En sådan kristen är inte främmande nog för attkunna komma sin kultur och sin samtid riktigt nära!

Jag hade fått ett mailfrån en ung präst som fått för sig att frågan om ordningen med kvinnor sompräster kanske inte var så enkel som det sagts i utbildningen och i det stifthan tillhörde. Hans gryende misstänksamhet förde honom till läsning och tillatt skicka ett mail med frågor. Då slog mig insikten både hur farlig hanssyssla är – för honom själv och för kyrkoorganisationen - men också hursvårt det är att samtala när man inte talar i samma land. I Sverige liksom iNorge eller England tas reformen med demokratiska majoritetsargument –men den stora majoritetens argument har sin utgångspunkt i ett annat land ochdess värdesystem än Guds rike. Det är klart att det blir kulturkrockar då– och ett av problemen är att de medkristna inte erkänner detta. Delåtsas som om det inte fanns ett grundläggande främlingskap mellan nationen ochkyrkosystemet på ena sidan och Guds rike på den andra. Men det gör det. Och detborde rätteligen leda kyrkoorganisationen till att utarbeta tydligamissiologier, dvs göra det som försummats i hela efterkrigstiden eftersom så fåvelat vidgå främlingskapet. De är rörande, biskoparna. En skrev att han ”oftadelade vissa av mina analyser” av kyrkans läge, ”men ser inte som min uppgiftatt förstärka dem, utan ser som min uppgift att i det läge som är visa påmöjligheter.” En gladlynt biskop som uppmuntrar genom tillrop – av sådantblir ingenting. Han var uppenbarligen inte med den dag då den djupa tallrikenuppfanns. De pastorala försummelserna motiveras dock fromt. Biskoparna väntarpå det liv Gud ger. Jag har sagt det förr men upprepar det gärna. Fromhet ochdumhet trivs väl tillsammans, tycks det. På engelska blir stupidity och piety– stupiety. På svenska och norska heter fenomenet ”frumhet”. Jag begärmer av en kyrka i den tid då människors hjärnor är feberheta men deras hjärtankalla. Jag begär då lidelse för Honom som sänder Kyrkan, för Kyrkans ärende ochför de människor till vilka hon är sänd. Jag talar om den lidelse som innebäratt det som är främmande blir det mest närgångna och efterlängtade. Biskopenlärde mig dock se något som präglar mig. Mor var läkare. När hon kom till ensjuk var hon där för att bota och lindra med de resurser som stod till buds– inte bara för att komma med uppmuntrande tillrop och trons gladaövertygelse att livet är starkare än döden. Det skulle behövas fler biskoparsom vill bota, ta skadan på allvar och inte bara prata bort den.

Det jag säger handlar omhur kyrkoorganisationen ska bli genomskinlig för Kyrkan.

Jag är kyrkoromantiker.Jag har fått skäll för det – jag talar om svenskkyrklighet och inte omevangelisk-luthersk kyrklighet, det var anklagelseakten. Jag erkändeoförbehållsamt. Eftersom jag är lutheran vill jag inte göra fader Luther illagenom att missbruka hans namn på ett sätt han själv tog avstånd från. Jag villi det vanliga kyrkolivet kunna se Kristi kyrka. Jag har det inte lätt –men det roade mig när han som skällt ringde nästan ett år senare när han kommitpå att han haft fel. Han hade läst en gammal bok jag skrivit och sett att jagalls inte tänkte så som han fått för sig. Jag förblir alltså kyrkoromantiker,tänker att våra folkkyrkor bär på en katolsk kallelse och tänker i människor.Jag är personorienterad, som min gamle chef sa. Jag tänker ofta i människor somjag uppfattar som mina medkristna, sådana jag hör samman med. När jag serkyrkan som Guds familj är detta inte en bild eller en metafor jag använder migav – så sofistikerad är jag inte. Men vi alla som tänkt eller fortfarandetänker så får problem i den innevarande tiden. Jag hanterar inte längre attmänniskor som offentligt tar avstånd från mig i gudstjänstens ram gerfridshälsningen eller hörs bedja för alla dem som förföljs för sin tros skull.Jag vet inte om jag ska resa mig i protest när prästen som predikar menar attförsamlingen är en gemenskap för alla, en gemenskap där alla är välkomna. Menjag då? skulle jag vilja fråga. En gång talade jag allvarligt med en präst somtog min hand efter gudstjänsten och uttryckte sin glädje att jag var där.Stackarn. Jag sa honom att egentligen hörde jag ju inte hemma där och endastdet faktum att det inte fanns högmässor på rimligt avstånd i övrigt gjorde attjag fått besöka församlingen. Jag fann det vedervärdigt att han inte försvaratoss offentligt, vi de oönskade, om det nu var så roligt att se mig. Det varverkligen synd om honom och han hördes lång tid efteråt klaga över att jagvarit så svår emot honom. Vi möttes senare och fick åka bil och tala vänligt,det är bra för han trodde att han skulle få en utskällning till av mig.Därefter sa han att vi kunde vara vänner trots olika åsikter. Det höll jag medom, log och sa: ”Det är inte problemet. Problemet är att vi egentligen intehar olika åsikter.” Likväl har kyrkoromantiken mig i sitt grepp. Jag vet intehur jag ska hantera den och jag ser inte tydligt Guds kallelse i frågan. Långtid har jag varit trött och uppgiven. Jag tycks gladare nu, säger vännerna. Menjag är lika sorgsen som tidigare när jag ser mycket av det som så många blundarför. Var finns lidelsen för människor – de utanför Kyrkans gemenskap, detvill säga hedningarna och sådana oönskade som vi är? Måste man bli oönskad ikyrkoorganisationen för att fatta något om Kyrkans ärende till de allravanligaste svenskarna och norrmännen? Jag är djupt allvarlig. Detta kanske ärden gåva Gud ger oss i vår bedrövelse; gåvan att se och inse något om Kyrkansoch lärjungaskapets väsen. Lidandet hör till detta och samman med lidandet stårlidelsen.

Kyrkokonflikten vi står iär den klassiska: Kyrkan som inte får utrymme i kyrkoorganisationen och varsomvända värden hamnar i marginalen för att så småningom elimineras.

4. Främlingskap i relation till mitt jag

Det finns något grundläggande komplicerat idet faktum att jag är främmande för mig själv. Jag skulle kunna anlägga ettdysterhetsperspektiv också här. Av mitt liv blir något mindre än vad Gudavsåg. Jag är verkligen alieneradfrån mig själv och från min bestämmelse.

Synd och nåd, synd och nåd. Ochen nyfikenhet som närmar sig den sakligt medicinska när

människor dyker upp skadade av synden. Jag menarinte riktigt att vi ska umgås med synden så kärvänligt som åldringarna på ettålderdomshem umgås med sjukdomar och krämpor och låter omgivningen veta detmesta om dem. Någon har förresten menat att det inte är möjligt eftersom Gudsnåd förtar synden dess kraft också som samtalsämne. Jag är snarare ute efter enhållning; att de kristna ska veta att synden är en kraft och att alla skadas avden; är i avsaknad av herr-ligheten från Gud.[12]Då blir inte den ena åkomman värre än den andra utan alla utslag av sammalivets motkraft – synden. Och Kyrkan blir syndares gemenskap. Här kan jagvara mycket kritisk mot våra kyrkliga system. De blir lätt präglade av ett visssocialt mönster. Kom som du är och bli som vi! Alltså en viss touche avmedelklass över församlingen och en uppsättning värderingar som formats av densociala miljön mer än av evangeliet. Hur ser den kyrkliga gemenskap ut som intebara släpper in människor med annan bakgrund och andra erfarenheter av syndenutan också ser till att dessa människor tar plats? Kyrkan är ett i tron menmångfald när det gäller trons och livets former. Det borde inte vara ofarligtatt säga det i medelklassens kyrkosystem.

Numera sliras betänkligt i talet om synden. Dåblir det inget bevänt med skulden, förlåtelsen eller helgelsen heller. Detfinns faktiskt andliga traditioner som kan ställa en diagnos och föreskriva detbotemedel som förändrar människor så att de fromsinta kan säga: ”Du har blivit dig själv igen, fast bättre!”

Att agera så är att agera apostoliskt. Om apostlarnas svagheter ochsynder vet vi mycket. De framträder sannerligen inte som hjältar utan som svagamänniskor men det är just en sådan som kommit igenom sitt svek som fåruppdraget att föda hjorden, aposteln Petrus eller för den delen också apostelnPaulus, som Gud har en plan för. Vi behöver öva andlig förlossningskonst,majeutik, så att människor kan bli sig själva igen, fast bättre. Klarar vi intedet kan vi inte heller vara Kyrka.

Det är inte för att jag är religiös jag går i kyrkan, kanske inte ensdärför att jag är självupptagen utan därför att jag inser att i Kyrkansgemenskap finns något som jag för min mänsklighet är beroende av – ochutan att jag får det blir det svårare för mig, för dem jag tycker allra mest omoch svårare i och för världen. När vi talar om Kyrkan som bär Ord ochsakrament, talar vi om något främmande. In i denna värld bärs det heliga som engång gick förlorat. Kyrkan finns till för världens liv. Just därför är detfrämmande som kommer också det som skapelsen - människan, djuren, all naturen -djupast längtar efter. Kort sagt, vad själen är i kroppen, det är dekristna i världen. Jag skriver inget aktivitetsprogram med denna definition.När de kristna helgar sig, firar gudstjänst, ber, umgås med Herren, fungerar dekristna i världen vare sig de tänker på att de helgar sig för att världen skaleva eller inte. Här sker Guds rikes växt de kristnas tankearbete förutan. Mendet skadar naturligtvis inte att de kristna har en aning om att detta är attvara kyrka för världens skull – att göra det mest centrala och göra detmedvetet.

Se nu paradoxen. Det är synden som gör mig främmande på ont –främmande för Gud, livet, världen, medmänniskorna, skapelsen men dettafrämlingskap väcker inte så stor indignation, hur destruktivt det än är.Evangeliet knyter mig till Gud, till livet, till världen, till medmänniskorna,till skapelsen – men gör mig främmande och främlingskapet väcker denstora indignationen. Så makabert. Lukten av liv uppfattas som en lukt av lik.[13]

Jag är utvald, det är den apostoliska utgångspunkten. Gud har en meningmed mitt liv och att mitt liv är kopplat till Kyrkan. Barnbarnet Klara var 2 åroch 3 månader gammalt och i den ålder då det står klart att vi är mänskligalångt innan vi blir barnsliga. Jag kan lära mig en del av henne. Som när Klarahördes muttra något för sig själv när hon var i sitt rum. Modern frågade vadhon sa. Svaret var klart: ”Nej, Jesus, sluta då. Klara kan själv.” Jag insåg att mitt barnbarn är enfullfjädrad lärjunge till Friedrich Nietsche. Hon är en riktig människa somvill klara sig själv utan Jesus. Samtidigt är hon en kristen. ”Bär mig”, sa honmen den höggravida modern sa att hon inte orkade med tillägget: ”Vem bär dig?””Jesus”, sa det fromma barnet. De kristna är just så sammansatta som Klara meni detta sammansatta (Synd och nåd!) är vi utvalda och kallade. Främmande föross själva vet Gud vilka vi är. När postmodernismens människa söker en estradför att under 15 minuter få synas inför massan för att därmed få sin existensbekräftad är vi bekräftade långt dessförinnan. Utvalda i moderlivet, menade fördet liv som döden inte rår på.[14]En kristen människa är den friaste av alla människor - också i sittfrämlingskap.

Brevet börjar så: FrånPetrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever skingrade, somfrämlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien, utvaldaenligt Guds, vår faders, plan, helgade av Anden och bestämda till lydnad ochrening med Jesu Kristi blod. Nåd och frid åt er i rikaste mått.

Bättre kan jag intesluta.

Och fortsättningen är väl den att var och en under kommande veckasätter sig och läser 1 Petrusbrevet rakt igenom. Inte fromt med tända ljusnödvändigtvis utan kanske bekvämt i en fåtölj med kaffe och wienerbröd ellerkladdig kaka till hands för att diskret undvika att ange alternativakulinariska tillbehör till läsningen av ett apostoliskt brev med oss sommottagare. Apostoliska brev ska läsas så. Som kärleksbrev att njutningsfullt tatill sig.

[2] Martin Luther, De 95 teserna om avlatens innebörd, tes 90

[3] Olov Hartman, Medmänskligt, Rabén och Sjögren, Stockholm 1952 s 43

[6] Sv ps 53 av JA Eklund knyter Ord och Ande samman på ett sätt som intestämmer med samtidens teologiska krumbuktande!