Bo Giertz:
23 teser om Skriften,kvinnan och prŠstŠmbetet
Efterfšljande teserutarbetades under vintern 1958 av fšrfattaren som ett bidrag till biskopsmštetsinterna šverlŠggningar. I stencil gjordes de tillgŠngliga fšr en vidare kretsoch blev sedan pŒ mŒngas begŠran tryckta. De utges hŠrmed i en tredje upplaga.
Denna skrift kom alltsŒtill fšre kyrkomštet 1958, men vad som hŠr sŠgs om de betŠnkligheter man pŒbibliska grunder kan ha mot det beslut som dŒ fattades torde alltjŠmt ha singiltighet. De šnskemŒl som uttalas i tes 23 har som bekant inte gŒtt iuppfyllelse, vilket inte hindrar att de kan vara vŠrda att begrundas.
1. Bibeln Šr Guds Ord. Det betyder, att det harbehagat Gud, att genom denna skrift, sŒdan den genom Guds styrelse har blivit,uppenbara sig fšr oss. Gud har valt att pŒ detta sŠtt tala till alla folk ochalla tider. Bibeln skildrar icke endast frŠlsningshistorien. Den Šr sjŠlv ettredskap fšr den fortsatta frŠlsningshistorien, det som tilldrar sig mellanKristi himmelsfŠrd och hans Œterkomst. Bibelns sŠrstŠllning beror icke blott pŒatt den skildrar hŠndelser och personligheter av enastŒende art. Det Šr nŒgot isjŠlva bibelordet, som skiljer det frŒn varje annat ord. Det Šr utsŠnt av Gud ivŠrlden fšr att utfšra hans verk. Det Šr till sitt vŠsen ande och liv.
2. DŠrfšr skall Guds kyrka i varje tid gŒ till Skriften fšratt fŒ ljus och ledning. Det Šr genom Ordet och Sakramenten, som Gud bygger sinkyrka. I varje ny tid och varje ny situation gŠller dŠrfšr lšsensordet: retroad Bibliam.
3. Endast den som stŠller sig under Ordet, kan fšrstŒ OrdetrŠtt. Skriften skall brukas som nŒdemedel. SjŠlvfallet kan den ocksŒ lŠsas somhistorisk urkund, men med en enbart historisk bibelsyn kommer man aldrig Œt detvŠsentliga i Skriften. Den rŠtta bibelsynen Šr frŠlsningshistorisk. I Skriftenmšter man den levande och handlande Guden. Bibeln Šr Guds tilltal till oss.Detta Guds tilltal kan mšta oss frŒn Bibelns fšrsta vers till den sista.
4. Skriftens centrum Šr Jesus Kristus.
5. Trohet mot Skriften innebŠr, att man verkligen frŒgarefter Skriftens budskap och Skriftens mening i uppriktig šnskan att Šga Ordetsom ett ijus pŒ sin stig. Det Šr missbruk av Skriften att bryta loss enskildautsagor ur deras sammanhang eller att Œberopa enstaka ord, som stŠmmer med ensegen uppfattning, utan att beakta hela det rika bibliska materialet. Har man Œandra sidan sakligt och allsidigt pršvat det bibliska vittnesbšrdet och funnit,att Bibeln verkligen har en bestŠmd mening, sŒ skall detta šdmjukt erkŠnnas somuttrycket fšr Guds goda och nŒdiga vilja. Detta Šr vad kyrkan skall fšrkunna,Šven om det icke stŠmmer med nu gŠngse Œsikter eller vŠrderingar.
6. Korreletivet mot ettlagiskt missbruk av skriften ligger i Skriften sjŠlv.
7. Det finns sŒdant iSkriften, som enligt Skriftens eget vittnesbšrd icke Šr avsett att varafšrpliktande fšr alla tider och folk. Det som Gud stadgade fšrIsrael skulle gŠlla tills tiden var fullbordad och Kristus kom. Annat gŠller ien viss bestŠmd situation och endast dŠr. Dit hšr t. ex. fšrbudet att Štablod-mat (Apg. 15: 29), som Šr den apostoliska lšsningen av de stora problem,som uppstod vid mštet mellan judekristendom och hednakristendom, en lšsning,som dock icke gŠllde i de hednakristna fšrsamlingarna, sŒsom man kan seexempelvis av 1Kor. 8: 8, 10: 25f, 1Tim. 4: 3f. Vi har hŠr ett klassisktexempel pŒ tillŠmpningen av regeln om den hŠnsyn, som kŠrleken till bršdernaoch deras samvetsbetŠnkligheter ŒlŠgger varje kristen (Rom. 14: 15, 20f, 1Kor.8: 9—13, 10: 23f). Det finns en lŒng rad apostoliska uppmaningar och rŒd,som pŒ samma sŠtt givits i en viss situation men aldrig varit avsedda atttillŠmpas generellt. NŠr Paulus och Petrus i en rad brevslut uppmanarmottagarna att hŠlsa varandra med en helig kyss, sŒ Šr det uppenbart frŒga omett sŠtt att mona och vidarebefordra en apostolisk brevhŠlsning. Det ligger isakens natur, att en sŒdan sed icke kan gšras normerande i andra situationer.(Och dock har det bŒde i riksdagen och frŒn akademiskt hŒll gjorts gŠllande,att Šven detta mŒste vara bindande, om šver huvud nŒgon av Nya Testamentetsanvisningar skall vara det!)
Jesu krav i bergspredikan pŒrenhet i hjŠrtat, kŠrlek till ovŠnner, godhet och givmildhet, ja,fullkomlighet, Šr verkliga krav. SŒ mycket begŠr Guds lag. Men sŒdant kan intefšrvandlas till civilrŠtt och icke heller till kyrkolag. Det kan šver huvudinte uppfyllas av den som stŒr under lagen. Endast den som lever av fšrsoningensnŒd i fšrlŒtelsens rike kan i Kristus ta dessa krav pŒ sig och uppfylla dem iden av Gud givna rŠtta stunden. Varje kristen vet, att han Œter och Œter fŒrbekŠnna, att han illa lyckats med att uppfylla allt detta. Men han vet ocksŒ,att dessa hans misslyckanden inte pŒ nŒgot sŠtt berŠttigar honom att dra ettstreck šver nŒgot enda av Herrens bud.
8. Det faktum, att det finns mycket i Guds Ord, som gŠllerendast i en viss given situation, och mycket, infšr vilket vi kommer tillkorta, ger oss ingen rŠtt att Šndra Guds bud. Vi mŒste pŒ varje punkt lyssnatill Ordet i šdmjukhet och lydnad, fšrsška fšrstŒ det rŠtt och frŒga oss, vadGud hŠr menar. Vi mŒste vara pŒ vŒr vakt, nŠr mŠnniskor hopar exempel pŒ sŒdanti Guds ord, som icke kan gšras till kyrkolag, och dŠrav vill dra denslutsatsen, att kyrkan Šger frihet att gestal.a sitt liv och sina ordningar pŒett sŠtt, som strider mot Guds Ord.
9. Det gŒr inte attgenerellt dra en grŠns mellan "frŠlsningsfrŒgor" och"ordningsfrŒgor" i Bibeln och sŠga, att barafrŠlsningsfrŒgorna Šr besvarade pŒ ett fšr alla tider fšrbindande sŠtt.Visserligen ligger det nŒgot riktigt i denna distinktion. Kristus har ickegivit sin kyrka nŒgon ny lag, lik den levitiska, och Nya Testamentet Šr ickeavsett att brukas som kyrkolag. Men det gŒr inte att dela upp SkriftensinnehŒll i ordningsfrŒgor och frŠlsningsfrŒgor. Bibeln sjŠlv gšr icke nŒgonsŒdan skillnad. T. o. m. den mosaiska ceremoniallagen har betydelse somuppenbarare av frŠlsningen. Den Šr "en sinnebild, som avser den nuvarandetiden" och "innehŒller en skugga av det tillkommande goda"(Hebr. 9: 9, 10: 1). I vissa fall Šr en viss yttre ordning nšdvŠndig (sŒsom ifrŒga om sakramenten), dŠr-. fšr att den Šr oupplšsligt fšrbunden med GudsfrŠlsningshandlande. De apostoliska fšrmaningarna Šr ofta av den art, att deuppenbarligen gŠller allt kristet liv i alla tider.
10. NŠr det gŠller att faststŠlla innehŒllet i en bibliskutsaga och finna, vad den betyder i dag, mŒste man dŠrfšr i varje sŠrskilt fallpršva saken utifrŒn Bibeln sjŠlv. Det gŠller att fšrsta Guds avsikt med dettaord. UtifrŒn en sŒdan bedšmningsgrund kan man vŒga sŠga, att exempelvis 1Tim.5: 9f (om fšrsamlingsŠnkor) icke Šr nŒgon fšr alltid fšrpliktande kyrkolag.Detta fšljer fšrst och frŠmst av Nya Testamentets lŠra om den evangeliskafriheten (Gal. 4: 9 f, 5: if, Kol. 2: 16—23 etc.). Vidare framgŒr det avatt sŒdana anvisningar i sina detaljer (t. ex. att en fšrsamlingsŠnka ska varaminst 60 Œr) icke har nŒgot nšdvŠndigt inre sammanhang med den kristna tron.
€ andra sidan Šr det likaklart, att exempelvis Šktenskapet under alla fšrhŒllanden skall varaoupplšsligt, och denna grundsyn mŒste (med respekt fšr de nšdlŠgen ochundantagsfall, som Skriften sjŠlv antyder) pŒ ett eller annat sŠtt ta sig uttryckocksŒ i kyrkans yttre handlande och hennes ordningar. Kyrkan har icke frihetatt upplšsa, vad Gud har sammanfogat. MŒnggifte eller en generellt accepteradrŠtt till skilsmŠssa skulle rŒka i ohjŠlplig motsŠttning till den syn pŒŠktenskapet, som utvecklas exempelvis i Ef. 5. HŠr fšreligger alltsŒ en"ordningsfrŒga" som Šr oupplšsligt fšrknippad med tron pŒ Kristus ochlivet i honom. Det Šr icke svŒrt att finna ytterligare exempel pŒ att denkristna tron fŒr nšdvŠndiga konsekvenser ocksŒ fšr kyrkoordningen. Den kristnakyrkan kan exempelvis inte gšra medlemskapet beroende av kšn eller ras. KyrkanmŒste uppstŠlla vissa regler fšr erhŒllande av dop eller tilltrŠde tillnattvarden. Det skall finnas ett kyrkligt Šmbete, och den som innehar det, harrŠtt till lšn o. s. v. SŒdana ordningar Šr grundade i Guds vilja, sŒdan denuppenbaras fšr oss i Ordet.
Man kan icke a priori fšrneka,att frŒgan om kvinnliga prŠster skulle kunna hšra till denna kategori. SakenmŒste i varje fall undersškas.
11. FrŒgan om kvinnan och prŠstŠmbetet mŒste besvaras utifrŒnen samvetsgrann pršvning av hela det bibliska materialet.
Det Šr ett ganska omfattandematerial som hŠr mŒste beaktas, alltifrŒn skapelseberŠttelsens syn pŒ man ochkvinna till Jesu fšrhŒllande till kvinnan och till Šmbetet och apostlarnasutlŠggning och tillŠmpning av evangeliet, nŠr det gŠller man och kvinna, Šmbeteoch andegŒvor, likhet och olikhet o.s.v. Jag kan hŠr endast ge nŒgraantydningar om vad detta bibliska material enligt min švertygelse har att sŠgaoss. Den fšrsta uppgiften blir dŒ att fšrsška precisera, vad de oftast citeradestŠllena hos Paulus faktiskt betyder, sedda mot bakgrunden av det švrigabibliska materialet.
12. Paulus lŠr under Œberopande av Herrens bud och sinapostoliska auktoritet, att en kvinna icke Šr kallad att inneha nŒgotlŠroŠmbete i fšrsan4ingen. Herrens bud Œberopas som bekant i 1Kor. 14. Denauktoritet, Paulus Šger som apostel, ligger bakom formuleringen av 1Tim. 2: 12.
BŒda dessa stŠllen handlar om gudstjŠnsten. NŠr 1Tim. 2: 12anvŠnder ordet didaskein, sŒ har det pregnant betydelse (vara lŠrare fšrfšrsamlingen och pŒ Guds uppdrag fšrkunna hans Ord). JŠmfšr den apostoliskamissionsbefallningen, Matt. 28: 20, och en rad andra belysande stŠllen, bl. a.de mycket klargšrande sammanstŠllningarna: att "lŠra och fšrkunnaevangelii ord frŒn Herren" (Apg. 15: 35) eller att (pŒ apostoliskt uppdragoch med motsvarande auktoritet) "bjuda och lŠra" (1Tim. 4: 11) eller"lŠra och fšrmana" (1Tim. 6: 2). Ordet "lŠrare" har i NyaTestamentet motsvarande betydelse: Guds Ords lŠrare. Det anvŠnds redan om Jesussom šversŠttning av Rabbi. Som beteckning pŒ Ordets tjŠnare i fšrsamlingen stŒrdet bl. a. i Apg. 13: 1, 1Kor. 12: 28, Ef. 4: 11. PŒ sistnŠmnda stŠllesammanstŠlls "herdar och lŠrare" som beteckning fšr ett och sammauppdrag. Det Šr alltsŒ med full rŠtt, som kyrkobibeln Œterger didaskein i 1Tim.2: 12 med "att upptrŠda sŒsom lŠrare". DŠremot Šr det att uppenbartmisstyda eller missbruka detta stŠlle, om man dŠrav drar konsekvensen, att enkvinna icke skulle fŒ vara lŠrarinna i sšndagsskolan, ungdomssekreterare ellernŒgot annat, som uppenbarligen icke motsvarar det uppdrag i fšrsamlingen, somNya Testamentet avser med didaskalos eller didaskein. Det klassiska exemplet pŒatt kvinnor i urfšrsamlingen i andra sammanhang Šn den gemensamma gudstjŠnstenundervisade i Guds Ord Šr Priscilla (Apg. 18: 26), som hade hšrt Apollos ochfunnit att han endast kŠnde till JohannesÕ dop och dŠrfšr jŠmte Akvila"tog honom till sig och undervisade (exethento) honom grundligare om GudsvŠg".
€ven 1Kor. 14: 34f avser ettsŒdant fšrbud att vid den gemensamma gudstjŠnsten tala Guds Ord. Varje annantolkning fšrefaller mig ytterligt konstlad och osannolik. Hela kapitlet handlarom medverkan vid gudstjŠnsten. Alla de avgšrande orden i sammanhanget("tiga", "tala", "fšrsamling") har Paulus anvŠntomedelbart fšrut i samma kapitel (vers 27—30) och det Šr alldelesuppenbart, att det dŠr gŠller rŠtten att trŠda upp och tala pŒ Guds vŠgnar vidfšrsamlingsgudstjŠnster. Att ordet lalein i vers 34 skulle ha en annanbetydelse och endast syfta pŒ stšrande prat, Šr redan av den orsaken ytterstosannolikt. DŠrtill kommer att ordet hos Paulus med fšrkŠrlek anvŠnds omreligišst tal och predikan (jŠmfšr t. ex. 2Kor. 2: 17, Fil. 1: 14, Tit. 2: 15,Ef. 5: 19). Har ordet en annan betydelse — jag har sett 3 sŒdana stŠllenanfšras i en specialundersškning av Else KŠhler — markeras det genomobjektet eller adverbet: tala som en dŒre, tala som ett barn, tala vad som Šrotillbšrligt. I fšrbigŒende vill jag hŠr pŒpeka, att vers 35 vŠl nŠrmast bordešversŠttas: €r det sŒ, att de vill ha upplysning om nŒgot, sŒ fŒr de hemmafrŒga sina mŠn. Grekiskan har hŠr ett dŽ, som visar att Paulus tar upp en nytanke, vŠl ett fšrmodat inkast och en motfrŒga frŒn dem, som ville gšragŠllande, att fšrbudet att tala var allt fšr kategoriskt.
13. Allt detta framstŠlls i Nya Testamentet icke som enordnings frŒga utan som en nšdvŠndig fšljd av lagens bud och Kristi vilja,grundad i den ordning, som Gud nedlagt redan i skapelsen och som fšrverkligas iKristus. Det Šr pŒfallande vilken omsorg Paulus Šgnar Œt att motivera sinstŒndpunkt. Det Šr lika pŒfallande, att han hŠr inte som pŒ flera andra stŠllenhŠnvisar endast till gŠllande sed och utvŠrtes anstŠndighet utan verkligenfšrsšker ge en teologisk motivering utifrŒn det Guds Ord, som fšrurfšrsamlingen var obestridd auktoritet. Efter att ha Œberopat GamlaTestamentet ("lagen" i 1Kor. 14: 34, skapelsepchsyndafallsberŠttelsen i 1Tim. 2: 13 f), hŠnvisar Paulus till den hšgstaauktoritet, utfšrsamlingen kŠnde, nŠmligen Herrens eget bud. Och hŠrtill kommerytterligare Andens vittnesbšrd. Paulus vŒgar sŠga, att om nŒgon menar sig varaen pneumatiker, genom vilken den Helige Ande talar, sŒ mŒste han ocksŒ inse,att detta verkligen Šr Herrens bud. HŠr anfšrs alltsŒ alla urkristendomens hšgstaauktoriteter: Skriften, Jesu ord och Andens vittnesbšrd.
Under sŒdana fšrhŒllanden Šrdet icke gŠrna mšjligt att betrakta detta som en "ren ordningsfrŒga"utan inre sammanhang med den kristna uppenbarelsen. €ven om man (som Wendland)sŠger, att "Herrens bud" bara gŠller principen, att det skall rŒdaordning i gudstjŠnsten, sŒ kommer man inte ifrŒn det faktum, att det —enligt Pauli švertygelse — hšr med till denna ordning, att en kvinna ickeskall predika i fšrsamlingen.
14. Denna ordning stŒr i inre organiskt sammanhang med NyaTestamentets karakteristiska syn pŒ fšrsamlingen: Dess lemmar Šr Œ ena sidanfšrenade till ett i Kristus, Œ andra sidan inbšrdes olika, utrustade med olikagŒvor och tilldelade olika uppgifter.
Kyrkan Šr Kristi kropp, i vilkenvi blir inlemmade genom dopet. I detta avseende rŒder oss emellan en oupplšsligenhet (1Kor. 12: 20). Alla Šr lika mycket vŠrda och skall vara fšremŒl fšrsamma omsorg (1Kor. 12: 22 f).
Ett av de klassiska stŠllenaom denna enhet Šr Gal. 3: 28. HŠr Šr icke jude eller grek, hŠr Šr icke trŠleller fri, hŠr Šr icke man och kvinna: alla Šren I ett i Kristus Jesus. Avdetta stŠlle dras ofta den slutsatsen, att det mŒste rŒda en fullstŠndig likhetmellan alla kyrkans medlemmar. Dessa ord antas dŒ markera en annan och meraŠkta nytestamentlig grundinstŠllning Šn exempelvis 1 Kor. 14: 34. Detta Šremellertid att rycka loss orden ur deras sammanhang och ge dem en annaninnebšrd, Šn de faktiskt har. I Gal. 3: 28 talas det nŠmligen om enheten iKristus (Alla Šren I ett). Denna enhet, som Šr grundad i dopet (vers 27),realiseras i gemenskapen med Kristus, dŠr vi trots de stšrsta yttre olikheterutgšr en oupplšslig enhet.
Nya Testamentet lŠgger alltsŒhŠr som annars tonvikten bŒde pŒ enheten och olikheten. 1 1 Kor. 12 Œterkommeralldeles samma tanke som i Gal. 3: 28. "I en och samma Ande Šro vi alladšpta till att utgšra en och samma kropp, vare sig vi Šro judar eller greker,vare sig vi Šro trŠlar eller fria. Och alla hava vi fŒtt en och samme Andeutgjuten šver oss." HŠr visar det sig ocksŒ, hur oupplšsligt denna tankehŠnger samman med den faktiska olikheten i utrustning och funktioner. GŒvornaoch uppgifterna Šr olika, men de Šr givna sŒ att de i sitt samspel blir tillnytta. Anden tilldelar var och en nŒgon sŠrskild gŒva. Trots detta Šr vi ett.HŠr infogar Paulus de nyss citerade orden, och fortsŠtter sedan omedelbart:"Kroppen utgšres ju icke heller av en enda lem, utan av mŒnga."DŠrefter utvecklar han sitt tema: vi Šr uppenbart olika, vi har helt olikafunktioner, och dock utgšr vi en och samma kropp. Till slut drar hankonsekvenserna hŠrav ocksŒ fšr kyrkans Šmbeten: "Gud har i fšrsamlingensatt fšrst och frŠmst nŒgra till apostlar, fšr det andra nŒgra till profeter,fšr det tredje nŒgra till lŠrare. Icke Šro vŠl alla apostlar? Icke Šro vŠl allaprofeter? Icke Šro vŠl alla lŠrare?"
Det innebŠr alltsŒ enmisstolkning av Gal. 3: 28, nŠr det Œberopas som bevis fšr att enheten mellanman och kvinna i Kristus mŒste medfšra en sjŠlvklar rŠtt fšr bŒda till kyrkansŠmbeten. HŠr har ett sekulariserat egalitŽtŠnkande trŠngt undan det bibliskabetraktelsesŠttet.
Nu hšr ju ovedersŠgligenKristi-kropp-teologien till de mest centrala tankarna i Nya Testamentet. Vibefinner oss hŠr vid sjŠlva hjŠrtpunkten av den kristna synen pŒ frŠlsningenoch livet med Kristus. FrŒgan om kvinnliga prŠster stŒr alltsŒ i ett inreorganiskt samband med centrala kristna trostankar. Att man i urkristendomengenomfšrt och accepterat en sŒdan ordning, beror pŒ att man haft en bestŠmd synpŒ de kristnas olikhet och enhet. Olikheten i funktioner haricke upplevts som krŠnkande eller nedvŠrderande fšr nŒgon.
15. Olikheten mellan man och kvinna Šr en Guds gŒva, och detŠr enligt Guds vilja som man och kvinna har olika funktioner bŒde i hemmet ochi kyrkan.
"Till man och kvinnaskapade han dem." Olikheten Šr med frŒn begynnelsen. Den upphŠvs icke iKristus. Pareneserna i Nya Testamentet vŠnder sig med sŠrskilda fšrmaningartill man och kvinna, avpassade efter vars och ens gŒvor och uppgifter (Ef. 5,Kol. 3, 1Petr. 3).
Man och kvinna Šr skapade fšrvarandra, till šmsesidig tjŠnst. Fšrst i samspelet av deras krafter realiserasGuds mening med mŠnniskan (1Kor. 11: 11—12). Detta samspel kommer tilluttryck i Šktenskapet och hemmet (se de nyssnŠmnda pareneserna) men ocksŒ ifšrsamlingen.
16. I denna olikhet ligger ingen nedvŠrdering av kvinnan.
Fšr att fšrstŒ budet attunderordna sig, mŒste man fšrst lŠgga mŠrke till, att det hŠr Šr frŒga om ettkristet grundbud, som gŠller alla (Ef. 5: 21: Underordnen eder varandra iKristi fruktan). Att underordna sig (hypotassesthai) har i Nya Testamentet, sombl. a. Rengstorf, Greeven och Schlier visat, en lika specifikt kristen innebšrdsom t. ex. ordet agape. Nyckeln till fšrstŒelsen av ordet ligger (som ElseKŠhler visar i en Šnnu otryckt doktorsavhandling, som jag haft tillgŒng till imanuskript) i 1Kor. 15, dŠr ordet stŠndigt ŒtervŠnder i de beršmda orden omKristi vŠrldsregering (vers 25—28). HŠr skildras hur allt blir underordnatSonen, tills slutligen Sonen underordnar sig under samme Fader, som underordnatallt under honom. HŠr framstŠlles Guds stora plan, den ordning, som Šven Sonenunderordnar sig. Det talas hŠr icke alls om att underordningen pŒbjudes. Den ŠrsjŠlvklar, den hšr med till ordningen. Gud uppstŠller icke denna ordning fšrsin egen skull utan fšr att gagna sina skapade varelser. I denna ordning ŠrKristus betrodd med den avgšrande rollen. Kristus gŒr in i denna Guds ordningicke av tvŒng, icke som svar pŒ ett krav, utan av kŠrlek till Fadern ochmŠnniskorna.
Overallt dŠr det talas omunderordning i Bibeln, mŒste man tŠnka pŒ denna Kristi underordning underFadern. Det Šr en underordning som icke framtvingas med krav eller tvŒng, mensom fšljer av insikten i Guds ordning. Liksom Kristi underordning icke innebarnŒgon vanŠra eller nŒgon nedvŠrdering, sŒ ligger det icke heller nŒgotvanŠrande i att en sŒdan underordning under Guds plan, Guds vilja och Gudsordningar i Bibeln begŠrs av de kristna och fŒr sin sŠrskilda utformning iolika lŠgen: undersŒtar, hustrur, tjŠnare, barn o.s.v. Den beror ju pŒ att manhar insett Guds ordning. Man har sett och accepterat den uppgift som man harfŒtt av Gud. Man tjŠnar Gud och icke mŠnniskor (Ef. 6: 5—8).
HŠr framtrŠder alltsŒ Œter fšrankringeni centrala nytestamentliga tankar. Urkristendomens stŠllningstagande tillfrŒgan om kvinnan och Šmbetet hŠnger samman inte bara med corpus Christi-tankenutan ocksŒ med begreppet hypotassesthai, inordnandet i Guds ordning, som Šrgenuint evangeliskt.
17. Budet om underordning kan inte gšras till norm fšrsamhŠllets lagstiftning. Eftersom det Šr en frivillig underordning, grundad pŒinsikten i Guds mening och vilja, riktas fšrmaningen alltid till den som skallunderordna sig. Det framstŠlls i Bibeln aldrig som en rŠttighet fšr den andraparten, den under vilken man skall underordna sig. TvŠrtom balanseras det hŠralltid av motsvarande fšrmaningar till kŠrlek, šmhet och omtanke. Budet attunderordna sig gŠller ju alla. Var och en skall i sin stŠllning gŒ in i Gudsordning och blir dŒ en tjŠnare Œt sin nŠsta. t3verheten skall vara GudstjŠnare, undersŒtarna till fromma (Rom. 13: 4). MŠnnen skall Šlska sina hustrur"sŒsom Kristus har Šlskat fšrsamlingen och utgivit sig sjŠlv fšrhenne" (Ef. 5: 25), ett krav, som ju i sjŠlva verket gŒr Šnnu lŠngre ochŠr svŒrare att uppfylla, Šn det som stŠlles pŒ hustrurna.
Det fšrhŒllande mellan man ochkvinna, som skildras exempelvis i Ef. 5, gŠller inom Šktenskapet, och kanendast realiseras mellan tvŒ mŠnniskor som blivit "ett kšttÕ (jmf. Ef. 5:28: dŒ dessa ju Šro deras egna kroppar). Ett sŒdant inbšrdes fšrhŒllande avkŠrlek och tjŠnst kan icke šverfšras pŒ relationerna mellan mŠn och kvinnor isamhŠllslivet, fšrvŠrvsarbetet o.s.v. Detta Šr Œterigen en orsak till att budetom underordning icke kan gšras till norm fšr de sociala fšrhŒllandena. Det ŠralltsŒ icke en inkonsekvens utan det fšljer av en rŠtt fšrstŒelse av Skriften,nŠr vi hŠvdar, att sŒdant endast gŠller, dŠr Skriften sŠger att det skallgŠlla, nŠmligen inom Šktenskapet och i fšrsamlingen.
Det Šr nŠmligen uppenbart attdet finns en parallell mellan fšrsamlingen och Šktenskapet och mellan kvinnansuppgift i hemmet och hennes uppgifter i fšrsamlingen. Denna parallell behŠrskarhela framstŠllningen av Šktenskapet i Ef. 5 och den markeras ocksŒ i 1Tim. 2:12.
18. Kyrkans eget Šmbete mŒste dŠremot utformas pŒ ett sŠtt,som betingas av Kristendomens eget betraktelsesŠtt."
19. Det Šr Kristi eget handlande och hans givna anvisningar,som har varit avgšrande fšr kyrkan i denna sak. Kristi fšrhŒllande tillkvinnorna i hans omgivning prŠglas Œ ena sidan av en suverŠn frihet gentemot mŠnniskostadgaroch konvenansregler. Han bryter med varje degradering av kvinnan. Hela hanshandlingssŠtt proklamerar mŠnniskors likavŠrde. DŠremot fšrekommer en olikhet ifunktionerna. Bland hans trognaste lŠrjungar finns en rad kvinnor. De fšljdehonom ocksŒ pŒ hans vandringar. Men han ger dem icke nŒgot uppdrag eller nŒgonplats bland kyrkans ŠmbetsbŠrare. Han kallar endast mŠn till apostlar ochanfšrtror endast Œt dem missionsuppdraget, Ordets fšrkunnelse, dopet,nattvarden och nyckelmakten.
ApostlaŠmbetet Šr icke sŒunikt och begrŠnsat till de fšrsta innehavarna, som man velat gšra gŠllande iden moderna debatten. € ena sidan Šr det visserligen uppdraget att vara ettuppstŒndelsens vittne, utsŠnt av Kristus sjŠlv. Men Œ andra sidan ligger iapostlaŠmbetet fršet ocksŒ till predikoŠmbetet. t apostlarna blev den storamissionsbefallningen given. Den gŠller alla folk och strŠcker sig till tidernasŠnde. ApostlaŠmbetet krŠver alltsŒ en fortsŠttning. Man fšrbiser alltfšr ofta,dels att Nya Testamentet sjŠlvt leder de Šmbeten, som har ansvaret fšrfšrsamlingsledning och fšrkunnelse, tillbaka pŒ apostlarna och derasauktoritet, dels att Fšrsta Klemensbrevet, som pŒ grund av sin hšga Œlder (fšreŒr 100) har ett enastŒende historiskt vŠrde, uttryckligen sŠger att det ŠrJesus sjŠlv som givit sina apostlar noggrant besked om hur de skulle lŒta andrabepršvade mŠn šverta sin tjŠnst, nŠr de dog.
€gde vi icke Pauli brev,skulle Jesu apostlaval och liknande fakta knappast vara entydiga. Men detsammaskulle gŠlla sjŠlva fšrsoningsverket. Kristi verk blir begripligt fšr oss ochframstŒr i sitt rŠtta ljus genom det apostoliska vittnesbšrdet. Nu bildarKristi eget handlande och apostlarnas sŠtt att fšra hans verk vidare en enhetutan motsŠttningar. Det Šr icke tilllŒtet att hŠr skapa en motsŠttning, somicke finns i kŠllorna, genom att i Jesu handlande lŠsa in andra avsikter Šndem, som apostlarna menade sig veta, att deras Herre haft.
20. Traditionen kan inte tillmŠtas nŒgon avgšrande betydelse.
En annan sak Šr det, atttraditionen hŠr bekrŠftar, att vi tolkat Skriften rŠtt. Ingen kan ha haftbŠttre fšrutsŠttningar att sprŒkligt och sakligt fšrstŒ Nya Testamentet Šnapostlarnas samtida och deras nŠrmaste efterfšljare. DŒ man Šnda sedan derasdagar finner en enhetlig tradition, grundad pŒ Skriften, sŒ Šr det ettmycket starkt indicium pŒ att en avvikande skrif ttolkning icke kan varariktig.
21. Om troheten mot Skriften Œ ena sidan krŠver ett nej tillkvinnliga prŠster, sŒ krŠver den Œ andra sidan ett ja till en kvinnlig insatsinom kyrkan, som gŒr utšver vad hittillsvarande praxis har mšjliggjort.
Nya Testamentet ger oss enlŒngt rikare bild Šn dagens svenska kyrkoliv av de olika gŒvor, "i vilkaAnden uppenbarar sig" och som "givas Œt var och en sŒ, att de kunnabliva till nytta" (1Kor. 12: 7). Bland dem som sŒlunda med sina gŒvortjŠnade fšrsamlingen nŠmns ocksŒ en rad kvinnor.
Fšrst och frŠmst har vi profetiansgŒva. Att en kvinna kunde prof etera nŠmns som nŒgot sjŠlvklart (1Kor. 11:5,Apg. 21: 9). Att profetera Šr att tala inspirerat, genom en direkt ingivelsefran Gud. Profeten hŠmtar alltsŒ inte sitt budskap ur Ordet utan far det genomen uppenbarelse. Profetian Šr icke lŠngre en normal fšreteelse i vŒrt kyrkoliv.MŒhŠnda beror det pŒ att vi nu i stŠllet Šger Nya Testamentet, och kanskeligger det en antydan om denna utveckling redan i 1Kor. 13: 8. Men vi mŒsterŠkna med att profetian kan fšrekomma, nŠr och var det behagar Gud. Det kanligga nŒgot av profetians gŒva ocksŒ i det kristna vittnesbšrdet i vardagen.NŠr goda, modiga kvinnor trŠder upp och sŠger ett klart, kristet ord, somsituationen krŠver, det mŒ vara i hemmet, i sŠllskapslivet, i syfšreningen, pŒarbetsplatsen eller nŒgon annanstans, sŒ kan det ligga i linje med det, somBibeln kallar profetia. Detsamma kan gŠlla, nŠr en kvinna hŒller fšredrag omnŒgon sak, som Gud lagt pŒ hennes hjŠrta, t. ex. missionen. Jag Œtar mig inteatt i detalj dra upp grŠnsen mellan sŒdan profetia och den kristnafšrkunnelsen. Jag tror inte nŒgon mŠnniska kan gšra det. Men Bibeln sŠger oss,att det gŒr en grŠns dŠr, och att den grŠnsen inte kan flyttas sŒ, att herde-och lŠroŠmbetet kommer att hšra med till de uppgifter, som Kristus bestŠmt Œtsina kvinnliga lŠrjungar. Man mŒste hŠr ocksŒ komma ihŒg, att profetian icke Šrett Šmbete i den meningen, att den kan šverlŠmnas som ett uppdrag avfšrsamlingen och innehas som en varaktig tjŠnst.
Men det synes ocksŒ ha funnitssŒdana mera varaktiga tjŠnster. Det fšrekommer i varje fall antydningar omkvinnor som "kŠmpat i evangeliets tjŠnst" och varit apostelns"medarbetare" (Fil. 4: 3), och som "arbeta i Herren" (Rom.16: 12). Om Febe heter att hon "Šr fšrsamlingens diakanos i Kenkrea"och "varit ett stšd fšr mŒnga", jŠmvŠl fšr aposteln sjŠlv (Rom. 16: 1f).
Dessa antydningar visar ivarje fall, att det fanns utrymme fšr en sŠkert ganska mŒngskiftande kvinnliginsats i urfšrsamlingen.
22. NŠr det gŠller att i vŒra dagar bereda vŠg fšr en vidgadkvinnlig insats i fšrsamlingen, mŒste det ske i differentieringens och icke ilikriktningens tecken. VŠsentligt fšr den nytestamentliga grundsynen Šr demŒnga olika funktionerna, betingade av de olika gŒvorna. Ar prŠstŠmbetet— sŒsom predikans och fšrsamlingsledningens Šmbete — icke avsettoch icke lŠmpat fšr kvinnan, gŠller det att skapa former fšr andra tjŠnster,som lŒter kvinnans sŠrskilda gŒvor komma till sin fulla rŠtt. SŒdana tjŠnsterbšr Œ ena sidan tillgodose rŠttvisekravet och ge kvinnliga fšrsamlingsarbetareen tryggad stŠllning med skŠlig lšn, och Œ andra sidan motsvara dennytestamentliga grundsynen med dess tro pŒ vŠlsignelsen av de olika lemmarnassamverkan. Den finska kyrkan torde hŠr ha hunnit lŠngst bland de nordiskakyrkorna. Biskopsmštets fšrslag till en ny lekmannatjŠnst utgšr vŠl ivŒrt land det hittills bŠst genomtŠnkta och utformade fšrslaget i sammariktning.
23. NŠr det inom kyrkan uppstŒr allvarlig oenighet om detrŠtta sŠttet att handla, bjuder oss Skriften att framfšr allt bevara tvŒ sakerofšrkrŠnkta. Det ena Šr kyrkans enhet. Det andra Šr det kŠrleks fullahŠnsynstagandet till alla allvarliga samvetsbetŠnkligheter.
a) Enheten.
b) HŠnsynen till andras samvete.
Urkristendomen hade att tastŠllning till en rad sŒdana problem. Kunde man Šta blodmat, offerkštt ellerannat, som fšr somliga framstod som oupplšsligt fšrbundet med heden-dom ochavgudadyrkan? Kunde man dricka vin? Osv.
Svaret kan gŒ i tvŒ motsattariktningar. GŠller det frŠlsningsgrunden och skulle konsekvensen bli, att lagenŒterinfšres som frŠlsningsvŠg, sŒ sŠger Nya Testamentet ett obevekligt nej."Icke ens ett šgonblick gŒvo vi vika fšr dem genom en sŒdan underkastelse;ty vi ville, att evangelii sanning skulle bliva bevarad hos eder" (Gal. 2:4). GŠller det Œter frŒgor om livsfšringen, dŠr tron pŒ Kristus och viljan atthŒlla sig helt till honom har lett mŠnniskor till olika slutsatser, sŒ bjuderNya Testamentet lika ofšrbehŒllsamt, att man ska ta all mšjlig hŠnsyn tillbršdernas samveten. "DŠrfšr, om maten kan bliva min broder till fall, sŒvill jag sannerligen fšr alltid avstŒ frŒn att Šta kštt, pŒ det att jag icke mŒbliva min broder till fall" (1Kor. 8: 13). Jmf. hŠr hela Rom. 14 och 1Kor.10: 32—33.
BŒda dessa synpunkter —enheten och hŠnsynen — skulle vŠl just nu behšva bli vŠgledande fšr vŒrkyrka. KanhŠnda borde kyrkans ledare, oberoende av alla meningsskiljaktigheter,hŠr kunna komma fram till full enighet och till ett handlingsprogram, grundatpŒ lŠrdomarna frŒn urfšrsamlingens svŒraste brytningstider. Det skulle vŠl i sŒfall bli ett budskap om den kyrkans enhet och den inbšrdes hŠnsyn och kŠrlek,som mŒste gŒ fšre allt annat. Bedšmer jag de praktiska konsekvenserna rŠtt, sŒmŒste det bli att kyrkan — med fšrdjupad biblisk motivering —krŠver att det inte forceras fram ett beslut i denna frŒga. Det framlagdafšrslaget bšr dŠrfšr nu avvisas, vilket icke behšver innebŠra, att vi allaskulle šnska att ett sŒdant avvisande blir definitivt. Samtidigt bšr nŒgotgšras fšr att skapa de mšjligheter till kvinnlig arbetsinsats i kyrkan, somkyrkomštet tidigare begŠrt, och gšra detta i en sŒdan form, att den kanaccepteras av alla kvinnor, Šven av de mŒnga, som icke kan tŠnka sig ettkvinnligt prŠstŠmbete.