Bo Giertz 1905-1998

12. juli 1998 døde Bo Giertz, 92 år gammel. I svensk radio og TV ble biskopens død nevnt i to setninger: "Bo Giertz er avlidit. Han er mest kåndfør sitt motstånd mot kvinnliga präster. “

Vi skal ikke unnslå at Giertz var sentral blant

den gruppe prester som ikke har funnet å kunne åpne for kvinners prestetjeneste, men ved hans bortgang er det mange også her i Norge som ville trukket fram så mye, mye annet. Det er ikke tilfeldig at to av de nominerte til bispesetet i Agder trekker fram Bo Giertz "Stengrunnen” som det som for dem klarest har uttrykt evangeliet, utenom Bibelen.

I 1986 ble Giertz oppfordret til å skrive sitt åndelige testamente. Det ble trykket i Våxjö stifts hembygdskalender. Vi hedrer Bo Giertz sitt minne ved å trykke dette her:

Bo Giertz: Mitt testamente

Jag har blivit ombedd at skriva mitt testamente. Mitt andliga testamente. Det jagskulle vilja säga dem som kommer efter mig, när jag är färdig att bryta upp och andra får ta vid.

Riktigt färdig är jag väl icke än. Men den som fyllt sina åttio och fått tjäna som präst i mer än ett halvsekel, han vet at målet är nära,och något bör han jo ha lärt sigunder den långa vandringen. Och vad blir nu summan?

Fäderna brukade ge dem som kom efter dem något minnesordur Skriften.Jag skall försöka göra detsamma: Alltså:

Håll fast det du har!

Inget kyrkosamfund kan väl berömma sig av att ha tagit vara på allt som Kristus har att ge. Men vår svenska kyrka kan räknas till dem som fått mest av det arv, som den allmänneliga Kyrkan förvaltar.

Vi har arvet från fornkyrkan, från apostlarna, från kyrkofäderna och de stora koncilierna. Från dem har vi fått nådemedlen, evangeliet och den rätta bekännelsen till Jesus Kristus, sann Gud och sann människa - ett arv som lever också i mässan och liturgien, i kyrkoåret och i hymner och böner, som vi alljämt brukar.

Och vi har arvet från reformationen, den djupa insikten i Kristi verk som Frälsare och Försonare, den som burit våra synder och dött för oss. Vi som aldrig blir färdiga med det vi borde göra och vara, kan ändå leva som Guds trygga och lyckliga barn, när vi tror på honom och håller oss til honom.

Slutligen har vi också arvet från de stora kyrkväckelserna, som gjorde denna tro på Kristus levande och angelägen, något som inte bara blev accepterat som sant därför att andra trodde så, utan blev det mest personliga av allt, något som man inte kunde vara utan.

Vi vet på vem vi tror

Det vi har är alltså Kristus, Frälsaren, sådan han uppenbarat sig och verkat i sin kyrka, ända sen den dag han vandrade med lärjungarna i Galileen. Vi vet på vem vi tror - eller vi borde veta det. Kristendom är inte bara att tro på Gud, att ha mött honom så som vi alla kan göra i benådande stunder, när hjärtat skjälver till av vördnad inför skapelsens härlighet eller fylls av tacksamhet, när vi upplever undret av att vara till. Vi vet vad som är mera värt: att det är denne Gud, som kommit till oss i Jesus Kristus, och att han gjorde det för att bryta igennom den mur, som ohjälpligt skilde oss från honom och hindrade oss att komma in i hans rike.

Detta har vi. Några av oss fick vara med om att upptäcka det på nytt . Det är nu mer än femtio år sedan, men vi kan aldrig glömma det. Det hade varit en förnädringens tid för vår kyrka. Kyrkorna var på väg att tömmas, både bland akademiker och arbetare såg man på kristendomen som något hopplöst överspelat, de fromma sökte sig till andra samfund, prästbristen var katastrofal. Men så kom omslaget. Lutherstudiet upplevde en storhetstid. Den negativa bibelkritiken, som dödat tron hos så många, övervanns av en ny exegetik med sinne för de realiteter som Bibeln handlar om. Det var de stora upptäckternas tid, och det blev en fröjd att arbeta i Svenska Kyrkan.

Uppenbarelsen i Kristus

Det er inte utan vemod man i dag ser tillbaka på dessa lyckliga år. I mörka stunder undrar jag, om någonsin en kyrka, som fått ett så rikt arv, handskats så vårdslöst med det. Mina gamla ögon har hunnit se så mycket av något som i det långa loppet betyder en sjukdom till döds för kyrkan. Jag menar tvivlet på att vi äger en uppenbarelse, en sanning om - för att tala med Skriften - en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga Jud.3. Alltså detta att Kristus är Frälsaren, att han är vägen, sanningen och livet, att der inte finns någon annan väg till Fadern, att Kristus med sin Ande lett sina apostlar fram till hela sanningen och givit sin kyrka en grund som aldrig kan ändras. Himmel och jord skall förgås, allt annar är underkastat förändringens lag, men hans ord skal best - och för oss gäller det att holda fast vid det, ståndakriga intill änden. Den tron kolliderar hårt med några av vår tids älsklingsdogmer: tron på alltings relativitet, på en ständigt fortgående förändring, som samtidigt betyder et framåtskridande, också mot nya trosföreställningar och förändrade moralbegrepp.

Det stora trosprovet i vår tid är att våga säga vad Kristus säger, även om det går stick i stäv mot en mäktig folkopinion. Det är här som kyrkan så ofta har svikit. När opinionens tryck har blivit för starkt, har man vikit undan. Man har töstat sig med att det bara gällde tolkningsfrågor, att man inte så noga kan veta, vadJesus menat eller vad han faktiskt sagt . Man har retirerat steg för steg under försäkran att man dock villa hålda fast vid det väsentliga - medan man uppgett just det väsentliga: Kristi absoluta suveränitet över alla mänskliga tankar och önskemål. Vad man i början förklarade ouppgivligt, det kunde man tjugo år senare tumma på. Tills vi nu kommit så långt, att man ifrågasätter kyrkans rätt att lära, att det är genom tron på Kristus som vi människor blir frälsta.

Kristus skall komma tilbaka

Det är svårt att sia om framtiden. Kristus har givit oss en enda fast punkt: Han skall komma tillbaka. När den dagen kommer vet vi inte. Just därför skall vi vaka och vara beredda, säger han. Vi skall veta, att för var dag som går har vi kommit en dag närmare Hans stora dag. Alla dagar gäller ordet: Frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Vi som är gamla har nog i alla tider haft en benägenhet att tycka, att tecknen hopar sig och säger att han är mycket nära. Också jag tänker det ofta. Men jag vet, att sådant är människotankar. Andå kramas hjärtat samman vid tanken på min älskade svenska kyrka. Tänk om hon mister sin krona? Jag ser ju hur tanklöst hon slösar bort sina anförtrodda pund. I tusen år hade de bevarats. Efter alla våra brytningar fanns de alltjämt kvar och kunde hämtas fram till liv och läkedom för vårt folk. Men i dag tycks det räcka för många, att de fått syn på dett lite stycke, några få guldmynt av den stora skatten. Dem håller man fram med glädje - och med rätta. Men allt det andra är man färdig att lämna ifrån sig, i synnerhet om man märker att det kan kosta mod och försakelse att hålla fast vid den delen av Kristusbekännelsen.

Skulle det kunna gå så illa att just vår generation av kyrkfolk, teologer, präster och biskopar förskingrar de skatter, som så många släktled i all sin skröplighet gav vidare till oss? Allt detta, vari Kyrkan betygar sin tro på Kristus, hans ord och sakrament, hans suveräna herradöme över sin kyrka, hans auktoritet och sanning, den som står över allt vad människor kan tyckaellerönska? Skulle just vi börja tubba på hans ord och sakrament, på den gamla kyrkans och reformatorernas bekännelse om Kristus, på den kristna läran om omvändelsen, om helgelsen, om äktenskapet, om de yttersta tingen och mycket annat, som Kyrkan hållit fast vid i alla tider, fast det aldrig passsat denna världens oomvända människor?

Detta är nun djupaste oro: att den svenska kyrkan, i vilken jag blev döpt och som förmedlat till mig det bästa livet har haft att ge - att hon, som i tusen år stått fast, nu skulle svika - kanske just i elfte timmen före sin Herres återkomst - och så förlora sin krona.

Nu kanske någon säger som judarna på pingstdagen: Bröder, vad skall vi göra? (Apg. 2:37)

Jagsvarar:Inte något nytt och märkvärdigt. Vi skall ta vara på det vi har, hämta fram det och låta det verka. Vi skall göra det i glädjen över att ha en sådan rikedom att ösa ur. Och vi skall akta oss för att renodla. Vi måste lära oss att se, att detta som vi vant oss att kalla för “riktningar” högkyrkliga, gammalkyrkliga, lågkyrkliga, ungkyrkliga- har del i ett och samma arv. Overallt där Kristus, Frälsaren, blir älskad och ärad, förkunnad och mottagen, där kan en kristen vara med. Kanske vi trivs bäst i ett visst sammanhang och med en viss typ av gudstjänst, lovsång och bön. Men är Kristus för oss den stora hjärtesaken, då kan vi möta honom också hos andra ariktningar. Det hör till de gladaste och djupaste erfarenheterna i mitt liv, att den levande Kyrkan har plats för så

många olika slag av Guds barn och att man kan glädjas åt syskonskapet med dem alla. Men villkoret är, att vi alla har Kristus till Herre och gör allvar av det.

Den förnyelse av våra församlingar som måste komma är alltså inte nödvändigtvis bunden vid nya former och arbetsmetoder. Det är en fråga om en förnyelse av våra hjärtan, vår tro och vår kärlek, den förnyelse som bara Gud kan skapa och som han skapar genom sin Ande och sitt Ord.

För prästen gäller det alltså “bara” att vara herde och larare, att «predika ordet, att vara redo i tid och otid, att avslöja, tillrättavisa, mycket tålamod och grundig undervisning” (2 Tim. 4:2). Ock för lekfolket («gudsfolket» som ordet egentligen betyder!) gäller det att ta Kristus på allvar, att inte gilla honom därför att han tycker som vi tycker att han borde tycka, utan att sluta upp att tycka själva och i stället fråga: Vad tänker Kristus om mig? Vad vill han med mig? Vad Kristus vill ha är verkliga lärjungar, som på allvar lyssnår till det han har att säga och ger honom rätt i allt. Det är med sådana han bygger sin Kyrka, den byggnad, dar vi skall vara de levande stenarna och han den grund, som en gang för alla blivit lagd.

Därför kan min sista önskan till Svenska Kyrkans medlemmar, till alla dem som skulle vara “de heliga i Sverige", Guds egendomsfolk och Kristi lärjungar, hans vittnen och hans vanner inte bli något annat an detta:

Håll fast det du har, så att ingen tagar din krona!

Biskop em. Bo Giertz

Våxjö stifts hembygdskalender, 1986

Inter Collegas 4/98